Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 1

—————— gen holme liknande den andre till form, men alla till beklädnad; med sitt i mörkoch ljusgrönt skiftande täcke, här och der sönderrifvet af någon bergshäll, finslipad och liksom uppmjukad af vågornas eviga plaskande deromkring, taga sig dessa öar ut som retande, vackra bondflickor, hvilka sjelfsvåldigt utsträcka sina små välformade armar och fötter genom hålen af sin trasiga klädning, för att bada dem i det klara, ljumma vattnet. Här och der skymtar fram ett träkors, upprest i något stenrös, för att visa stället, der en förolyckad farkost drifvit i land eller liket af en drunknad uppkastats på stranden; — ett manande: tänk på döden! midt i denna tafla ur: ett fridfullt lif, och fiskmåsarne slå sina stora ringar och titta så snålt ned på de notdragande fiskarena i viken. Ungefär en half verst ifrån stranden ligger ett litet bondhemman från cn tid, sedan sekler försvunnen från jorden, med sina sorger och fröjder, dårskaper och laster, sin tro och sin vidskepelse. — Öfver den, i form af en galge byggda porten, var fastnitad en af naturen rundslipad stenkula, med en längesedan afsomnad egares namnschiffer uthugget och fordomdags förgyllt. Den gamla lefnadströtta hönan, som satt bredvid på tvärbjelken, syntes med tålamod afvakta det ögonblick då denna kula skulle bli någon förvägen vandrades bane. Ty att så inom kort skulle ske, derom var hon, liksom vi fullkomligt öfvertygad. Att den fordomdags innehaft en vertikal och för derunder passerande varelser vida mindre lifsfarlig ställning, derom är intet tvifvel, men tiden — den