Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 1

2. Airismaa. När man lemnar Åbo och styr kurs öfver Ersta-fjärden åt sydvest, genom de smala sunden, mellan de grönklädda holmarne med sina lodrätt i hafvet stupande bergväggar och derpå betande, magra bockar och getter och icke låter förleda sig af de små vrår bland bergen, som här och der vinka oss i land till ett litet grått torp med ett fönster, omgifvet af några unga björkar och menlösa får, utan med någorlunda god vind fortsätter samma kurs under en fyra å fem timmars tid, så kommer man slutligen till ön Airismna. Vid tiden för vår berättelse såg denna vackra ö ut lika som nu, liksom den sett sedan urminnes tider och efter all sannolikhet kommer att se ut, intill tidernas fullbordan, ty på att något sätt genom menniskohand ingripa i naturens och tidens förstörelse eller uppbyggelseverk, det är stridande rakt emot en äkta Airismeaus bergfastaste grundsats. Det var någon tid efter midsommar; ett välgörande regn hade uppfriskat vegetationen under ett par dagar och gjort vägen från stranden uppåt ön alldeles ofarbar eller rättare ogångbar för hvar och en med skodon af vanlig stadskonstruktion. Den, som deremot hade försett sig med ordentliga vattentäta jagtstöflor och, trotsande den djupa dyn, som likt draglim fasthöll fötterna vid marken, arbetat sig upp för den lilla backen till bergsplatån der ofvanföre, hade framför sig sin mödas lön. Der utbredde sig Mahila-fjerden med sin tjusande arkipelag; in