Göteborgsposten – 30 augusti 1871, sida 1

sta fröjd voro sådana små tillställningar som här var i fråga; en god bäl och ett gladt sällskap. Han blef då åter helt och hållet student och fick för några flyktiga timmar lägga bort informatorsminen. Wäderberg hade redan hällit tal för det förflutna och Xenophon hade åtta gånger hostat och sagt hm, hm, mina damer och herrar, — — hm, hm, o. 8. v. och derpå hållit ett prydligt tal för det närvarande. Man klingade, pratade och drack ocn alla voro redan så bekanta med hvarandra, som om de umgåtts i många år. Herr Strömling var särdeles upprymd; han hade lagt sin arm på ryggstödet af Agneta Bergs stol och hon, långt ifrån att känna sig förnärmad af denna förtrolighet, lutade sig behagligt bakåt och kom derigenom att fasthålla Xenophons tumme mellan sin rygg och stolskarmen, just lagom härdt för att hvarken göra honom illa eller släppa honom lös. Hennes ögon voro smäktande och blickan irrade planlöst i rymden. Ju mera hennes bakåtlutande ställaing närmade hennes chignon intill hans kortklippta polisonger och ju tydligare hon förnam den ökade hastigheten af hans andedrägt, desto häftigare slog hennes längtande hjerta och desto hårdare tryckte hon med ryggen tummen bakom sin rygg. Detta tillstånd fann XKenophon till slut outhärdligt. Hans bröst häfdes af ljufva känslor och det började göra ondt i tummen. Han kunde icke lägre återhålla ett utrop, nej, endast en sakta hviskning af sällhet och smärta! — Agneta! suckade han tätt invid hennes öra. — Carl! svarade hon, som länge, ack, alltför länge 1 —