Göteborgsposten – 29 augusti 1871, sida 1

— LahO-21 —772 Riksdags-kaleidoskop. Återblick. III. Ehuru konstitutionsutskottets förslag till ny presslag icke vid sistlidne riksdag antogs till hvilande, rönte det dock vida ötver förväntan ett välvilligt bedömande i Andra kammaren, hvilken gerna vill tillerkänna sig rättigheten, eller förpligtelsen, att företrädesvis värna tryckfribeten. Under diskussionen rörande detta förslag erkändes at alla, hvilkas omdöme eger något värde, att den nuvarande tryckfrihetsförordningen är högst bristfällig och innehåller bestämmelser som icke i en sådan lag böra förekomma. För ansvaringssystemets bibehållande uppträdde ingen enda talare, icke ens såsom en nödfallsutväg om regeringsmakten skulle vilja anställa politiska pressförföljelser — ett argument som likvisst någon tid förut begagnats af en framstående publicist, sedan invald i Andra kammaren. I denna fråga torde således opinionen vara kompakt. Visserligen gjorde sig några representanter, ställande sig på den traditionella ståndpunkten, till målsmän för den åsigten vatt tryckfrihetsförordningen oförändrad borde bibehållas; men dessa tillhöra den grupp som visserligen slösar med liberala fraser, utan att närmare fatta deras rätta betydelse än mindre konseqvenserna at desamma — en grupp som föröfrigt i grunden är konservativ, fastän oftast på ett törvändt sätt. Den väsendtligaste anmärkningen mot det nya presslagsförslaget rörde sättet för juryns väljande. Anmärkningsvärdt härvid är emellertid, att de som strängast klandrade det föreslagna valsättet, utöfvadt af landsting, och af stadsfullmäktige i de tre solkrikaste städerna, hafva tillförne ifrigast påyrkat införandet just af den institution som skulle utse jurymännen. Måhända skall nästa lagtima riksdags konstitutionsutskott lyckas undanrödja de inkast, som mot det nya presslagsförslaget blifvit gjorda, och tilläfventyrs skall utskottet erhålla någon ledning för sitt arbete uti de förslag till ändringar i presslagen som utarbetats af särskildt utsedda komiterade vid andra svenska publicistmötet. I alla händelser kan det vara af intresse för utskottet och representationen att inhemta hvilka Ålindringar publicitetens målsmän sjelfva velat betinga sig. Äfven vid sistförliden riksdag töreslog konstitutionsutskottet att den i 72 8 Regeringsformen medgifna tvångskursen å riksbankens sedlar skulle afskaffas — ett stadgande som i grundlagen aldrig hade bort inrymmas. Man torde ej kunna med fog tillvita Första kammaren några fiendtliga atsigter mot riksbanken, icke heller obekantskap med penningeväsendet. Denna kammare godkände äfven nu ändringsförslaget, bvilket deremot nu liksom ofta tillförne slogs ihjäl af den bekanta majoriteten i Andra kammaren, som ansåg sig återigen hafva räddat riksbanken undan ett vådligt attentat. Jag kan ej erinra mig något lättvindigare sätt för att bli populär inom den nyss antydda majoriteten, än att nu uppträda mot det omtörmälda ändringssförslaget. Vid 1867 års riksdag tillsattes det bekanta välfärdsutskottet på majoritetens i Andra kammaren enträgna yrkande. Det skulle föreslå åtgärder för afhjelpande af jordbrukarnes betryck och utskottet föreslog då bland annat, att tvångskursen å riksbankens sedlar skulle upphäfvas. Man torde väl böra antaga att åtminstone de ledamöter i nämnda utskott, som medverkat till nyss anförda förslag äfven framgent skulle gilla och försvara det. Men ehuru t. ex. hr Emil Key var en af dessa, och i kammaren med mycken ifver försvarade detsamma, har han sedermera blifvit en af dess ifrigaste motståndare och ställt sig på majoritetens sida. Huru ofta och gerna han ån illustrerar eller sätter spets på sina anlöranden genom att uppläsa långa stycken ur föregående riksdagars protokoller, forbigår han omsorgsfullt att delgifva kammaren de åsigter som han hyllade 1867 rörande sjutiotvåan. Majoriteten håller honom räkning för denna bottardighet. Minoriteten lägger ingen vigt på den. Ursäktligt kan det vara om de ledamöter i Andra kammaren, hvilka sakna insigter i penningväsendet — som obestridligen är ett inveckladt studium — ej fatta vådorna af stadgandet i 72 S R.f., isynnerhet som man bi