Göteborgsposten – 26 augusti 1871, sida 1

Nya Teatern har åter öppnat sin salong, så cessionant den är. Fröbergska sällskapet och engelska baletten ha invigt säsongen. Det förra uppträder med små anspråk, dess prestationer ha, så att säga, anstrykningen af ett slags patriarkaliskt sällskapsspektakel, der den goda viljan ej sällan får ursäkta den bristande förmågan. Härmed vilja vi dock ej förneka att sällskapets qvinliga afdelning eger medlemmar, hvilka gifva särdeles vackra förhoppningar för framtiden. Främst bland dessa utmärker sig m:ll Valborg Fröberg, som med ett behagligt yttre och en sympatetisk organ förenar god dramatisk begåfning; detsamma kan, om också ej i lika grad, sägas om m:llerna Backlund och Kruse; de öfriga damerna besitta alla hvad som för så många andre skådespelerskor är en, tyvärr, öfvervunnen ståndpunkt — ungdomlig fraicheur. Bland den manliga personalen är hr Carlsson obestridligen den mest framstående. Sedan sitt senaste uppträdande härstädes har denne unge skådespelare märkbart gått framåt, och om man hos honom ännu spårar ett visst manr att imitera än den ena, än den andra Åerkända storheten, röjer dock hans spel alltid en god uppfattning af rollen och ett försök att skapa en karakter på annat sätt än anbringandet af en lösnäsa, en löjlig peruk, svart vax på tänderna och några mirakulösa sotstreck här och der, skuggalngar, de der skola artistisk maskering betyda. Ett sätt att, då det gäller efterhärma den oefterhärmligaste af alla mönster, Fredrik Deland, framsäga rollen i ett i rusande fart frampressadt uttal, bör dock framför allt öfvervinnas innan ovanan stelnat till ett sedermera kanhända oöfvervinneligt manår. Sällskapets öfriga manliga medlemmar lotva ej mycket för framtiden, namneligen är älskarefacket klent besatt. Detta senare är dock en anmärkning, som torde drabba de flesta af våra landsortssällskap, ja, tillochmed landets första scen, der Iles jounes promiers af rang dels redan närma sig, dels redan öfverskridit fyratio-talet. Det engelska balettsällskapet har, att döma af publikens talrikhet och ihällande appläder, gjort lycka, oaktadt det ingalunda kan räknas bland de mest framstående, som uppträdt på vår scen. Det eger, enligt vårt förmenande, ej mer än en talang af något slags betydenhet, miss Lillan Wright, hvars kraft och vighet måste beundras och skulle göra ännu större effekt om ett af danskonstens vigsigaste momenter, det graciösa, något mera kunde komma till sin rätt. Sällskapets ende dansör, m:r Francis, har ett angenämt yttre, men skulle synas oss väl kolossal för att skalkas mellan zefirer och sylfider om ej dessa, temligen konseqvent, vore af samma art och beskaffenhet allesammans. Lilla Cary är en liten näpen företeelse och dansar med en abandon och taktsäkerhet, som förvåna och berättiga till det stormande bifall, hvarmed hon vanligen uppmuntras. Nasta Måndag erbjudes vår musikälskande allmänhet en antagligen ovanligt stor konstvjutning på Nya Teatern. Den unga altsångerskan m:lle Alezandrine Krutikoff, hvars glänsande framgäng vid ett par konserter i Marstrand vi förut haft nöjet inregistrera, kommer nemligen då att, derom från flera håll uppmanad, låta höra sig härstädes, Hon ejunger en aria af ryske kompositören Glinka, pagens aria ur ÅHugenotterna, romans af Presdel och Andante med variationer ur Rossinis -La Cenerentola (Cendrillon). Ett särskildt intresse knyter sig vid detta uppträdande, i det den unga, lofvande sångerskans handledarinna, fru Henrietts Nissen-Saloman sjelf ackompagnerar sin elev, ett vackert drag, desto mera beaktansvärdt, som svårigheten eller snarare omöjligheten att för närvarande här erhålla en ackompagnatör, eljest skulle omöjliggjort m:lle Krutikofs uppträdande härstädes, Nasta Onsdag gifver Göta artilleri-reg:es musikkår till förmån för dess pensionskassa en stor militärkonsert å Lorensberg, under anföraade af dir. Jos. Cvapek. Ett enkelt omnämnande häraf torde vara tillräckligt för att såvida ej elementernas raserisammansvärja sig mot konserten, denna afton fylla den vackra parken, som ännu strålar i högsommarens skönaste sägring. Med Amykos började krönikan, den sedvanliga anekdoten må bebandla samma ämne. För någon tid sedan satt en älskogskrank ungersven i ett förtroligt samtal med sin huldgudinna och hennes äldre syster. Plötsligen drog han en suck, himlade sig och såg mer än vanligt olycklig ut. Hvad nu då, hvarföre suckar ni så djupt, sporde föremålets syster. — Ack, den som vore lite äldre ändå! — Hvarföre det då? — 8Så att jag ... hm... så att jag kunde gifta mig! — Kors, det går väl an att vänta. — Jaha... ja, visst... men då så... (en talande sidoblick)... men då så blir kanske... en . en viss person för gammal! — Ingenting annat,j var då lugn, jag skall slå Amykosaseptin på henne, så håller hon sig nog!