Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 2

någon plats och förtjena sitt uppehälle sjelf men det både kan och skall hon icko göra, så länge jag lefver och får råda, i vårt hus. — Jag säger detsamma, tillade hans hustru; — med Guds hjelp skall hon icke behöfva lemna vårt hus, förrän hon får något eget. — Men se der är hon ju redan tillbaka, utropade herr Strömling högeligen förvånad öfver hvad han såg. — Jag måtte säga! — fortfärdiga äro de af sig, de der unga flickorna från Sverige, knappt två veckor här och redan en tillbedjare. — Agnetas nyvaknade vänskap vacklade redan. — Hvem i all verlden må den unge mannen vara? undrade fru Wäderberg. — Hvad är det här för spektakel. Nu blir jag riktigt arg igen, sade Wäderberg och såg mägta förgrymmad ut. Ö — Jag har aldrig sett den unge mannen förr, försäkrade Strömling, troligen någon resande. Det var icke utan att hans känslor voro temligen likartade med Agneta Bergs. Endast dessa känslors föremål voro af olika kön. — 5e så, lugna dig nu, min gubbe lilla, hon lär nog förklara alltihop, de komma ju direkte hit åt, — men hvad är det, hon haltar ju, stackars liten. Hvad i Guds namn har händt! utbrast fru Wäderberg och skyndade emot de ankommande. — Och pojken bär han på armen, sade Widerberg och följde sin hustru, så fort hans stora lekamen det tillät. (Forts.)