Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 1

akta sig bara att anfalla min skyddsling, det är jog som försvarar tösungen. — Herre Gud! inte har jag tänkt anfalla den snälla flickan, jag trodde bara att när hvar och en yttrade sitt omdöme, så kunde jag också ...... men se herr Wäderberg her då alltid .... — Nå, nå, kära mamsell Agneta, jag menade bara att den som sjelf är begåfvad med så många behag och som skördat så många lagrar, borde vara öfverseende med mindre lyckligt lottades små brister. — Ja, ha, ja ha, — — — har då alltid något till hvars och ens försvar, äfven den som icke blir anfallen, fortsatte mamsell Berg, liksom hon alls icke hört Wäderbergs yttrande; hon var lätt att blidka, den goda mamsell Agneta, hade ett godt hjerta och vänligt sinnelag mot alla, men kundo icke rå för den lilla afundsjuka och den smula bitterhet, som med det tredje decenniets ingång slagit rot i hennes jungfruliga hjerta och sedan dess tillväxt i — ja, det är omöjligt att med säkerhet säga i huru många år. — Men den hemlighet, med hvilken bror Wäderberg omger denna täcka varelse gör henne dubbelt intressant återtog Strömling och spetsade öronen för den berättelse som han hoppades nu skulle följa. — Det är visst ingen hemlighet, och efter vi nu sitta tillsammans så här ensamma och förtroligt, så vill jeg gerna berätta hela historien, eftersom I ändå ären nyfikna begge två. — Visst icke förklarad; mamsell Berg, emedan hon var säker på att Wäderberg ändå skulle fortsätta. , ,