Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 1

I finska Skärgården ). Originalberåttelse af Adalbert Lamberg. Anna, som kände sig besvärad af att så der blifva föremål för hela sällskapets uppmärksamhet, lyftade lille Carl ner från knät, steg sjelf upp och tog honom vid handen för att göra en spatsertur omkring promenaden. Den lille förhoppningsfulle urmakaren följde gerna med sin nya väninva och när de voro ur sigte tog herr Wäderberg vidare till orda: — En rasande söt flicka, den der Anna, och en riktig glädje för oss att få henne hit, eller hur, Christine? — Ja visst, kära Janne, jag bara önskar att hon mätte trifvas he. cv ekors liten; hon lär icko ha haft så många solskensdäge. Ja, ja, det kan man nog se på hennes kära, bleka ansigte. — Ingalunda, sade Xenophon, kan man se det, inte; — jag tycker hon ser ut som ett solsken i Maj, bara hon into gråter, fast till och med det klär henne. En vacker flicka är det, det måste man medge. — Jag påstår visst icke motsatsen, men nog blir hon ändå både sötare och vackrare när hon hunnit bli litet äldre och lägga bort något af sin barnsliga tafatthet. — Hvad nu, mamsell Berg? opponerade Wäderberg, ) Forts. fr. N:o 195.