Göteborgsposten – 24 augusti 1871, sida 3

— Ack, nej, snälla faster, jag är endast ännu så ovan, men jag skall bättre komma ihåg det framdeles, ursäktade sig Anna och klappade fru Wäderbergs hand. — Nå, det är rätt min flicka. Bara du nu icke kommer att längta för mycket hem. — Hem! ack, hvarthän skulle jag då längta, hvar är mitt hem? sade Anna med ett sorgset småleende. — Det är visst sannt att jag aldrig tänkt mig någon vackrare och kärare flick på jorden än vårt Stockholm, men hvem skulle väl der bry sig om mig nu, så alldeles ensam som jag är och om det icke hade funnits sådana hjertas goda menniskor, som ...... — Se så, se så! afbröt fru Wäderberg, som såg ett par tårar glänsa i Annas ögon, inte sådant snack, mitt barn. Det är visst en faslig godhet! — — jag måtte säga, jag! Yar det icke en välsignad sak för oss att du kom hit? Vi behöfde sannerligen alltför väl ett ungt förståndigt frunvimmer i huset och du kan nog tro att jag haft mina sSvåra dagar med bara en piga till hjelp och alla dessa hungriga pojkarne, som falla öfver en som ulfvar när skoltimman är slut, och så lille Cslle der som jag ju hittills icke ett ögonblick kunnat lemna, det blir nu för mig en stor lättnad, kära Anna, det kan du tro mig! Och när du vet att du gör så fullt upp nytta för dig, min flicka, så skall du också känna dig lyckligare hos oss, fast vi äro så främmande för dig. — Ack, hvad ni är god och snäll emot mig, smålog Anna genom tårarne, som nu först riktigt tillrade öfver hennes bleka kinder.