Göteborgsposten – 24 augusti 1871, sida 3

skämtande kallade Strömling, — vi nalkas nu båda två en anständig ålderdom och du sitter der ännu så ensam och benig som en soltorkad gädda. Hvad fattas det dig då, karl, för att skaffa dig en sådan här präktig gumma som min Christine? — — — och se på detta kompani sedan; om man icke har samlat ihop någonting annat, så har vår Herre åtminstone förhjelpt oss till en hygglig samling pojkar. Nog bli ni bra karlar med tiden, eller hur gossar? — Du Hjalmar ska bli magister, fast jag heldre hade sett dig klättra upp i kyrktornen än uppför de knaggliga lärdomstrapporna, men, i den vägen får hvar och en följa sin hug och skylla sej sjelf för resten; jag skull hjelpa er så godt jag kan. Han talade om och till sina fyra söner, af hvilka dan äldste nu var gymnasist vid Åbo Gymnasium och den yngste, knappt 3 år gammal, satt i knät på en ung vacker flicka, som, tyst och stilla, föga deltagit i samtalet och för tillfället var helt och hållet upptagen af att skydda sin nya kornblå klädning och sin lilla enkla hvita sommarhatt för unga Calle Wäderbergs oupphörliga anfall med en stor smörgås, fasthållen af flottiga fingrar. — Nå lilla Anna, tycker du om det här stället? frågade fru Wäderberg vänligt den unga flickan. — Mycket, mycket, goda fru Wäderberg, svarade hon med ett gladt och tacksamt leende, under det hon fäste sina stora mörkblå ögon på den frågande. — Men, min snälla Anna, har icke du lofvat oss att säga farbror och faster, eller skall jag då börja säga: Mamsell ?