Göteborgsposten – 22 augusti 1871, sida 2

resp. departementer de höra, och ministrarne skola vara ansvariga inför nationalförsamlingen. Såtort hr Rivet, hvars förslag afhörts under den djupaste tystnad, slutat, började församlingen röra på sig och föra ett högröstadt samtal om förslaget. Då närmade sig en ung man från högern, hr Adenet, okänd för alla, tribunens trappa, hvilken han besteg. Åsynen af denne tillutseendet oförarglige unge man tycktes göra församlingen rasande; man reste sig upp och svängde vildt sina knytnätvar för att förmå honom att gå ned igen; men han förblet lugn oaktadt allt oväsendet och uppläste ett förslag, om hvilket högern enats, för att genast motträda venstra centerns plar, och hvilket hade denna lydelse: Nationalförsamlingen, som har tillit till hr Thiers vishet och patriotism, bekräftar och bekläder honom fortfarande med den makt, som anförtroddes åt honom i Bordeaux. Dotta senare förslag, som vill bibehålla status quo, Inmnade således hufvudfrågan oatgjord och kunde ej behaga Thiers, som redan ganska nära lierat sig med hr Rivets törslag, om än icke otficielt. Thiers, den förmedlande principen, besteg derför nu tribunen och sade: Jag är djupt rörd ötver det förtroende, som församlingen visar mig. Det värf, som pålägges mig, är öfverväldigande, men jag är beredd att underställa det landets vilja. Jag tror ej, att någon skall betvifla, att de nu vackta förslagen framlagts inför eder utan någon delaktighet å min sida (starkt sorl från högern), men eftersom de blitvit väckta, måste jag uppmana församlingen att med möjligast korta uppskot granska och besluta öfver dem båda. Jag skulle betrakta ett förkastande af motionernas ofördröjliga behandling såsom en minskning i förtroendet till mig, hvilken skulle försvaga min ställning. Nationalförsamlingen beslöt den ofordröjliga behaudlingen, hvilken skulle försiggå följande Thorsdag. Under tiden bedrets den största agitation mellan de olika fraktionerna, hvilka sökte att på enskilda möten ötverenskomma om sådana ändringsförslag, som kunde tjena deras särskilda intressen. De radikala anslöto sig, med undantag af Gambetta och hans närmaste anhängare, på Louis Blancs, Quinets och Schoelchers inrådan, till Rivevs förslag, men med det tillägg, att republikens president skall kunna underhandla med församlingen genom ombud, liksom i Nordamerika, men att han äfven kan intordras att infiona sig personligen och tala på dess sammanträden. På vensterns klubb uppträdde Gambetta skarpt mot förlängandet af makten åt Thiers. Han trodde sig kunna påstå, att denne statsmens republikanism skulle bortdunsta lika snabbt som den kommit, och att Thiers skulle spela vensterns majoritet och landet det sprattet att på något sätt understicka en Orltans. Denna omkastning i Gambettas åsigter, hvilken i sitt bekanta tal i Bordeaux gått i god för Thiers, väckte allmän förvåning och hans yttrande mottogs med den största motvilja. Sjelfva Gambettas gode vän, Laurier, motträdde honom och uppmanade med värme sina vänner att icke försvaga förtroendet till Thiers. Medlemmarne af nationalförsamlingens majoritet, med S:t Marc Girardin i spetsen, hade äfven sammanträde, för att öfverlägga om, huruvida man skulle upptaga kampen mot Thiers att bjuda spetsen åt en kris. Många voro ytterst upprörda och ville, att man skulle våga allt. Men man synes likväl hafva funnit nödvändigheten af att söka bringa till stånd en kompromiss, hvilken tanke understödts af såväl grefven af Paris som hertigen af Aumale. Denna kompromiss skulle bestå i ett bemedlingsförslag, hvilket Chambrun, medlem af högern, fick i uppdrag att väcka. Torsdagenj kom, och Chambrun beträdde triburen, der han föreslog, att Thiers skall under titeln af ÅRepublikens President fortfarande utöfva de funktioner, som anförtroddes åt honom i Bordeaux d. 17 Fobr. Denna titel skulle vara den enda förändringen i Bordeauxöfverenskommelsens text och anda, hvilken för öfrigt skulle förnyas, stadfästas och försäkras utan något slags inskränkning i afseende på tiden för maktens uröfning. Vidare föreslog Chambrun, att nationalförsamlingen icke skulle få upplösas förr, än den antagit en författning för Frankrike. Republikens president skall låta alla lagförslag framläggas inför församlingen genom ministrar och sjelf ha presidentskapet i ministerrådet, hvilket skall vara solidariskt ansvarigt inför nationalförsamlingen. I öfrigt samstämma berättelserna med Rivets förslag. Man tror, att detta bemedlingsförslag skall röna framgång; vi afvakta med naturlig nyfikenhet underrättelse om förbandlingarnes utgång i dag. Ett af gårdagens telegram bekräftar, att n