Göteborgsposten – 22 augusti 1871, sida 2

det ärende, hvars afgörande nu förestår. Thiers hade tröttnat vid att se sin ställning som ministerrådets president och sitt inflytande satt i fråga vid de allt ofta förekommande meningsskilnaderna med församlingens majoritet. Han ville derför bringa sin ställning till landet och församlingen i ett öppnare och redigare förhållande, desto heldre som det ingalunda undgått honom att inom majoritetens sköte en fraktion började bildas, hvilken endast med tviflande blick betraktade dogmen om hans oumbärlighet. Han synes derför ha träffat en öfverenskommelse med den venstra centern och närmat sig den moderata venstern, för att med dem enas om något slags afgörande, gående derpå ut, att han skulle beklädas med verkställande makten för en tidrymd af tre år. I enlighet med sin förkärlek för författningen af år VIII, d. v. s. för Konsulatets institutioner, fäste han synnerligt afseende dervid, att förslaget härom skulle gifva honom samma makt och ställning som en förste konsul, men icke som ett vanligt parlamentariskt regerande statsöfverhutvud, hvars politiskt ingripande makt skulle trängas i bakgrunden af det inflytande, som måste tillkomma chefen för en ansvarig ministår. Venstern fann sig härmed belåten, isynnerhet som den är vida mindre parlamentariskt, än jakobinskt sinnad. Den delade ej kammarmajoritetens decentralistiska idåer, men såg den republika statsformen genom Thiers utnämnande till republikens president för åtminstone tre år betryggad mot hvarje monarkiskt majoritetsbeslut. Venstern hoppades att genom republikens införande göra densamma till en gouvernement etabli och att sålunda vänja borgare och bönder i landsorten vid ett dylikt sakernas tillstånd; den insåg, att endast på detta sätt bildandet af ett parlamentariskt majoritetskabinett kunde kringgås och Thiers i valet af sina rådgifvare icke behöfva inskränkas till att taga dem ur majoritetens midt; kortligen, den fann så många enskilda partifördelar i denna brytning at öfverenskommelsen i Bordeaux, att den ej tvekade ett ögonblick om att med båda händerna gripa efter Thiers förslag och bringa det i den möjligast antagliga form på församlingens bord. Men nationalförsamlingens stora majoritet fann naturligtvis icke behag häri. Den är framför allt tillgifven den parlamentariska statsformen, d. v. s. den konstitutionela majoritetsregeringen, och om än de orlåanister, fusionister, legitimister och krypto-bonapartister, af hvilka den utgöres, icke kunde enas om namnet på den monark, som skulle förverkliga deras ideal, så såg den likväl i republiken enligt Bordeauxöfverenskommelsen blott ett medel att praktiskt tillämpa sina decentralistiska, parlamentariska, liberalt konservativa tendenser och att afgjordt förekomma återvändon af hvarje personligt regimente — det måtte nu vara kejserligt eller jakobinskt. Denna majoritet delar sig, förutom i tre politiska fraktioner, äfven i tvenne olika meningar, hvilka här isynnerhet komma i fråga. Den ena sidan anser Thiers redan vara förbrukad och lätt ersättlig, och den tyckes följa de ordres, som hertigen af Aumale utdelar genom Changarnier. De andra anse tiden ännu icke vara inne hvarken för en öppen brytning med Thiers eller med den republikanska statsformen, och de låta leda sig at de försigtiga råd, som utdelas af herr S:t Marc Girardim, såsom gretvens af Paris förtrogne. De ifrigaste legitmisterna och de klerikala tillhöra till största delen den förstnämnda kategorien. Men båda partierna vilja ej höra talas om en förlängning at Thiers regeringsfullmakt på bestämd tid, eller åtminstone endast i det fall att den blifvande republikspresidenten låter på sig anlägga samma politiska munkorg, som den konstitutionelt-parlamentariska mönstermonarken måste enligt de doktrinäras äsigter besluta sig för att bära. Dermed är naturligtvis hr Taiers föga belåten, och han lösslappte derför i tysthet alla sina personliga vänner, hvilka skulle hota med hans afgång och skildra regeringsmaktens stadgande äfven gentemot Tyskland såsom en tvingande nödvändighet. Så kom sammanträdet inom nationalförsamlingen i Lördags åtta dagar. Venstra centera hade uppdragit åt en at sina medlemmar, herr Rvet, en för öfrigt obetydlig äldre man, att foredraga dess förslag. Han besteg tribunen, kastade en sympatetisk blick på Thiers, som satt alldeles nedantör honom, yrkade att det förslag han ämnade väcka skulle betraktas såsom fordrande omedelbar behandling och upppläste detsamma, så lydande: 1. Herr Thiers titel skall hädanetter vara Republikens President-. 2. Den åt herr Thiers lemnade fullmakt förlänges för tre år. Skulle nationalförsamlingen upplösa sig före utgången af denna period, skall herr Thiers fullmakt tortiara under den tid, som är nödvändig för att konstituera en ny församling, hvilken då skall ha att afgöra öfver frågan om Verkställande Makten. 3. Åt republikens president uppdrages promulgerandet af lagar och deras vederbörliga utöfning. Främmande sändebud skola hos honom ackrediteras. Han skall vistas, der församlingen har sina sammanträden, hans boning skall bekostas af republiken, och han skall erhålla en pekunier ersättning, som Skall åt honom anslås genom en lagstiftningsbanding. 5 Han skall presidera vid ministerrådet och han skall ha rättighet att utse och afskeda dess medlemmar. Han skall äfven utnämna en vice president för rådet; och i händelse af hans frånvaro eller något annat hinder, skall vice presidenten ersätta —