Göteborgsposten – 21 augusti 1871, sida 2

— — n——————— Från Utlandet. Det är sällsamt att se, med hvilken ängsan man följer Preussen, hvars hasardspelanle store statsman nu synes åter vara i saren med att uppröra Europa genom att upphetsa lidelserna medelst framdragandet af en ny brännande fråga, den rumeniska. Det är neml. nu visst, att de betydande privata intressen, som i Preussen ledts genom jernrägskungen Strousberg in i de rumeniska jernvägstöretagen, utöfrat och utöfva en beydande tryckning på sin regering, för att hon nå skydda dem gentemot den rumeniska girigheten. Tyskarne känna sig som en stor nation, den mäktigaste i Europa, sedan Frankrike blef slaget, och de fordra nu, att Tyskland ekall häfda sin storhet gentemot ett litet ociviliseradt furstendöme, som vågar öppet trotsa den. Och Bismarck synes verklgen vara beredvillig att, äfven med fara att framkalla en ny international brytning, drifva Rumenien till underkastelse. Ehuru vi redan förut omständligt redogjorf för saken, vilja vi dock här ytterligare lemna några upplysningar för att hålla våra läsare au courant med denna fråga, hvars följder ännu icke kunna ötverskådas, men hvilken möjligen är en maska i ett vidsträckt politiskt intrignät, hvars båda ändpunkter ligga i Petersburg och Berlin. År 1868 förband Strousberg sig att bygga 930 kilometer jernväg i Rumenien, hvars regering garanterade 7 )2 9, ränta på kapitalet, beräknadt till 270,000 fres pr kilometer. Fastän ej mer än 530 kilometer blitvit byggda, utfärdades likväl obligationer till ett belopp af 245 mill. fres, bärande rumeniska regeringens garanti och kontrasignerad af hennes ombud. Af dessa obligationer äro 200 mill. i preussares händer, omkr, 17 mill. äro placerade i England och det återstående beloppet annorstädes. Obligationsinnehafvarne fordra, att den rumeniska regeringen skall betala den afhenne garanterade räntan; men hon lörnekar sig vara skyldig dertill och stödjer detta sitt påstående på följande grunder med stöd i bestämmelserna för koncessionsvilkoren, neml.: 1. Att obligationerna endast skulle gradvis sättas i omlopp, allt efter det arbete som utförts eller den materiel som inköpts, bestyrkt af ingeniörernas intyg; 2. Att regeringens garantiskyldighet endast är bindande efter särdigbyggandet och godkännandet af hvardera af de tre sektioner, i hvilka jernvägarne äro fördelade; 3. Att, under byggandet af hvarje sektion och tills den godkänts af regeringen, dr Strousberg är enligt kontrakt skyldig att betala ränta å de utfärdade obligationerna. Slutligen, att de redan bygda 530 kilometerna jernväg äro så otullständiga, att regeringen vägrat godkänna dem, emedan en summa af 25 kilometer fres ytterligare erfordras för deras fullstän digande. — Obligationsinnehafvarne återigen svara, att de icke ha att göra med koncessionen, såsom blott varande ett aftal mellan regeriagen och Strousberg, och att garantibestämmelserpa äro, såsom synes af sjelfva obligationerna. ovilkorliga och icke medgifva något slags inskränkning; de påyrka derför, att regeringen skall betala. — Oaktadt den tryckning, som utöfvades på rumeniska kammaren, kunde ingen annan uppgörelse träffas, än att antingen obligationensinnehafvarne skulle bilda ett bolag och uppfylla koncessionens bestämmelser ihr Strousbergs ställe, eller ock, såsom ett alternativ, att de utförda arbetena och den inköpta materielen skulle granskas och värderas, då regeringen skulle i enlighet med värderingen öfvertaga det hela