Göteborgsposten – 21 augusti 1871, sida 2

ch betala obligationsinnehafvarne 712 prots änta å den vid värderingen sastställda sumnan. Det är af denna inre och rent judiciela råga, som Preussen söker att göra en diplomatisk tvist. Eftersom Rumenien icke har någon egen politisk representation vid främmande hof, vände surst Bismarck sig först till Porten såsom Rumeniens suverain och begärde, att hon skulle intervenera och tvinga rumenierna att efterkomma obligationsinnehafvarnes önskningar. Härtill skall Porten hafva svarat, att hvarken hon eller de makter, Ryssland, England, Frankrike och Italien, som garanterat Rumenien dess autonoma ställning till Turkiet, ha rätt att inblanda sig i dess inre angelägenheter; och såsom en sådan betraktar Porten ofvan nämnda jernvägsfråga. Times menar dock, att denna åsigt endast är vilkorligt riktig; ty. såsom fallet var med Grekland, då en skyddsstats inre politik blir en för öppen kränkning mot dess grannes lugn, eller emot allmän god tro, skulle öfverseende å skyddsmakternas sida vara nära nog medbrottslighet. Af denna mening är antagligen äfven Bismarck, som derför vill söka att på sin sida vinna så många af skyddsmakterna han kan, för att genom deras bistånd tvinga Rumenien till undergifvenhet. De båda vigtigaste skyddsmakterna i detta bänseende äro Ryssland och Österrike, och skulle det lyckas Bismarcks diplomatiska fyndighet att i denna punkt åvägabringa en koalition emellan dessa makter och Preussen, så skulle deras öfvervigt bli alltför stor, för att Rumenien skulle kunna längre motsätta sig en Ålaglig plundring till förmån för en tysk jobber, hvilken stoppat sina landsmäns penningar i sin ficka, under det att dessa vilja tvinga ett litet annat lands innevånare att betala för hans svindel. Hvad Österrike beträffar, så är det numera en allom bekant hemlighet, att under kejsar Wilhelms möte med kejsar Frans Josef i Ischel och med v. Beust i Gastein den rumeniska frågan varit på samtalets tapet. Bismarcks nedresa från sitt Varzin till Gastein skingrar sista skymten af tvifvel om, att Preussen vill på sin sida vinna Österrike. Och den offentlighet, som han gifvit åt sin resa, antyder, att han anser sig säker på sin sak. Det är naturligt, att Österrike icke skall förmås att skrida fram ensamt med Preussen, utan skall göra sin hållning beroende at Rysslands först och främst och kanske äfven af de andra skyddsmakternas. Det skall onekligen bli af ett stort intresse att erfara utgången af de båda diplomatiska schackspelarne Bismarcks och Beusts förhandlingar och helt visst med statsmannaslughetens bela fiffighet och försigtighet verkstälda schackdrag. Bismarck har för öfrigt icke valt sin tid illa. Österrike befioner sig neml. ännu i en kritisk belägenhet. Magyarernas föredöme, då de tillkämpade sig full sjelfständighet åt Ungern, töljes nu at fle slaviska folken, som tillhöra Österrike. Czeckerna i Bömen vilja återställa Wenceslaus krona samt inskränka sin ställning till Österrike till en personalunion. Kejsar Frans Josef har efter fem års motstånd nu gifvit vika för czeckernas tryckning, i det han utsett gre!ve Hohenwart, som vill befrämja Böhmens sjelsständighet, till sin förste cisleithanske minister. Samtidigt vill han medgitva polackarne samma sjelfständiga gtällning och bevilja deras önskan om skapandet af ett särskilt polskt konungarike Galizien eller Krakau. Af dessa eftergifter har en sådan förändring i den österrikiska författningen, kallad Deeenberförfattningens, blifvit en naturlig följd, att neml. tyskarnes inflytande i den gemensamma representationen for de österrikiska länderna på denna sidan Leith, der de förut varit allsmäktiga, blir inskränkt, så att de andra nationaliteternas representanter kunna utvotera dem. Ursinniga öfver att icke längre kunna få vara enrådiga, ha de tyska österrikarne genom sin press fört ett särdeles våldsamt språk och rent af anropat det nu genom sina segrar öfver Frankrike enade Tyskland att skydda sina landsmän i Österrike, hvilka hotas med politisk maktlösbet och med att se sin germanische OCultur förqväfvas af de råa och okunniga slaverna. Bismarcks och hans kejsares i grunden egennyttiga försök att förmå Österrike krafsa kastanjerna ur elden för dem i den rumeniska jernvägsfrågan har af de tyska österrikarne betraktats som ett närmande i allmänhet mellan Tyskland och Österrike, hvaraf de vänta sig en ny omsvängning i wienerkabinettets inre politik, denna gång till förmån för tyskarne gentemot de slaviska stammarne. Skulle Österrikes regering hålla sig tillbaka och ej vilja göra något i Rumenien, så att ny kallsinnighet mellan Wien och Berlin skulle följa, så skulle Bismarck kunna inför de tyska österrikarne två sina händer: han hade utsträckt sina armar mot Beust till en hjertlig omfamning, Österrike och Preussen skulle kunnat, om Beust velat, bilda en allsmäktig allians i Europa, men man bade stött tillbaka honom. Aa rt 11:2 1