Göteborgsposten – 21 augusti 1871, sida 2

Article Image
fortfor med att utföra det uppdrag, som anförtroddes mig d. 4 Sept. trodde jag, att sakerna skulle kunna ordnas genom en förlikning. Presidenten: En förlikning med insurgenter? Courbet: Javisst, jag antog, att man ville betrakta insurgenterna som krigförande. För mig var det af vigt att vaka öfver alla konstsaker i vära rika samlingar. Jag understöddes at en komit6, och vi hade samlat alla de ackra saker, som funnos på slotten i Malmaison, S:t Cloud, Meudon och Såvres. Dock hade prins Napoleon redan bortfört många konstverk från Meudon. Jag förseglade arkiverna i Louvren, hvarest 29 lårar med vapen från medeltiden funnos, emedan jag hade skäl atttro, att dessa lårar skulle följt efter kejsaren. Jag fordrade, att de skulle öppnas, för att en förteckning öfver innebållet skulle kunna göras, och Jules Simon gillade min önskan. Tidningar, som utkommo i Versailles och hvilkas meddelanden öfvergingo till engelska tidningar, ha senare sagt, att jag gjorde mig skyldig till underslef af konstskatterna och sålde taflor, under det att hela min verksamhet endast gick ut på att bevara alla konstskatterna i våra samlingar. Presidenten: Låtom oss komma till Kommnnen. Har ni icke vid ett af dess sammanträden begärt, att dekreten om Vendomekolonnens kullkastande skulle uttöras. Courbet: Uppgiften derom beror på ett misstag af kommunens Journal Otficiel-. Presidenten: Detta fel har ni ej beriktigat. Och hvad angår nedrifvandet af Thiers hus... Courbet: Så har jag endast spelat en frälsande roll. Jag ville bevara alla de vackra antiker, som funnos i samlingen i hotellet vid Place St. Georges. Jag begärde också mitt afsked, så snart jag fick se på hvilken dålig väg man råkat in från och med den stund Välfärdutskottet valdes. Regeringskommissarien: Men ni var dock ännu d. 14 Maj medlem af Kommunen. Presidenten: Hvems äro de taflor ni anförtrott åt en uppsyningsman vid Passage du Faumon. Jourbet: De taflorna tillhöra mig. Presidenten: Det är ju minst 600 st. Courbet: Omkring 112 hundrade äro af mig sjelf, återstoden utgöres af gamla taflor, köpta än här och än der. Dessa taflor utgöra min enda egendom. Preussarne ha tagit många ifrån mig och förstört för mig många i min födelsestad Ornaus. Det var af vigt för mig att rädda de öfrigblifna, och jag bragte dem derför i säkerhet. Presidenten: Låt oss komma tillbaka till Vendomekolonnen. Efter hvad det vill synas, har detta monument i hög grad ådragit sig ert misshag. Courbet: Nej, min president, redan d. 4 Sept. lågo inför regeringen fyra nedrifningsförslag, med hvilka jag ej hade något att skaffa. Dock har jag underkastat monumentet en kritik; dess skulpturer påminte om konstens barndom, och kolonnen var långt ifrån att vara hvad den åsyftade: en ny upplaga af Trajanikolonnen i Rom. Att kalla ett dylikt arbete konstverk, var rent af löjligt. Presidenten: Ni har således i denna sak endast gifvit efter för er ifver om konsten? Courbet: Ingenting annat. Advokaten Lachaud: Courbet var ej någon oförsonlig fiende till kolonnen; han föreslog, att man skulle bevara hälften af densamma som ett minne af den franska krigsäran. Angående Clemymuseet sade Courbet, att han förbjudit kistornas bortförande derifrån, emedan han ej visste, hvart de skulle hän. Så fort han fick kunskap härom, lät han kistorna afgå till London för utställningen, ehuru icke utan att möta häftigt motstånd af Kommunens medlemmar. Sedan förhöret med Courbet afslutats kl. 312, blefvo de enskilda vittnena för och emot honom 1inkallade. Dorian (minister för de allmänna arbetena d. 4 Sept.) förklarade det vara svårt att säga någonting bestämdt om Courbets politiska åsigter, emedan han ailtid visat en naturlig hog for paradoxer. Ett annat vittne karaktiserade målaren som vett stort barn. Undervisningsministern Jules Simon förklarade, huru det gått till, att Courbet efter d. 4 Sept. blifvit vald till delegerad för de sköna konsterna. Bland andra vittnen, som sedan hördes om de olika anklagade, var äfven målaren Billioray, som lemnade den upplysningen, stt insurgenterna anlagt minor, för att spränga hela Paris i lusten. Krigsrätten uppsköt derefter sina sammanträden till i Onsdags.

21 augusti 1871, sida 2

Thumbnail