Göteborgsposten – 19 augusti 1871, sida 1

lytet samt lära sig tala och läsa alldeles som andra menniskor. Talläkaren d:r Donhardt, som under någon tid uppehållit sig härstädes, har i detta hänseende gjort underverk, hvarföre alla de, som kunna vara i behof af hans hjelp, ej torde böra försumma den nyss påbörjade Sista kursen — denna gången — i Göteborg för stammande. Bevisligt medellösa personer få gratis sin tungas band lösta. Af i denna tidning förut meddelade intyg och annonser finner man att här ej är fråga om charlataneri. D:r Denhardt är ej af den arten. Apropos annonser, så har en dylik, som on längre tid stått anslagen å societetssalongen vid en af våra badorter, väckt en viss uppmärksamhet. Den lyder sålunda: Ett äktenskap i stora verlden förlorades nyligen i parken eller på vögen till Paradisetå. Så mystiskt! Lyckligtvis finnes det ett tillägg: Torde återlemnas till vaktmästare Schmidt. Boken tillhör Gans lånbibliotek-. Och det var för väl det, ty ett verkligt käktenskap i stora verlden, som gått ganz verloren på vägon till Paradiset torde ingen läster Smith1 verlden kunna smida ihop igen. Nya Teatern, som nu någon tid stått tom, är för någon tid förhyrd af hr Fröberg, hvars ungdomliga sällskap förut uppträdt här och sedan dess i landsorten varit mycket omhuldade af kritiken, isynnerhet hvad beträffar den feminina afdelningen, Hr Fröberg börjar med När man inte har pengar, något som åndra teaterföreståndare ej sällan sluta med. Till efterpjes gifves Revolutionen i drifbänken, efter hvad det säges, ett särdeles muntert stycke, bearbetadt af en känd signatur på platsen. Mellan båda pjeseraa och till slut uppträder det förut omnämnda engelska balettsällskapet i tvenne balett-ungar: Sylphiderna och Napolita. Sällskapet, som bland sig räknar en mängd unga och ovanligt vackra dansöser, har med bifall uppträdt i Norge, hvarföre publiken har all anledning att vara belåten med att baletten kom att stå på vänskaplig fot med direktör Fröberg, som f. n. är den laglige innehafvaren af Nya Teatern, hvilken naturligtvida bättre än den Mindre lämpar sig för koregrafiska produktioner af större omfång. Beyerböckska kapellet bildar orkestern och några rätt trefliga aftnar torde derför vara att motse, tack vare denna truppallians. Att marskalk Fröberg kapitulerade kan dock ej förvåna någon: hvem kan väl neka, då en så förtjusande garnison står på tå för en? Hvilken vacker stad är icke Göteborg! Så jomna hus, så reguliera gator, så präktiga kanaler! Nästan ingenstädes påträffar man dessa sorgliga kontraster, som så ofta möta oss annorstädes: till sitt fall lutande kojor bredvid glänsande palatser, fattigdomen och eländet vägg i vägg med rikedomen och lyxen, hungersnöden granne till öfversflödet, lastens dypölar utmynnande i samma strömfåra som slöseriets guldflod. Allt det der är mycket vackert sagdt och till en del också sannt. Till en del säga vi, ty, som vi vid ett par föregående tillfällen varit i stånd att påpeka, det är beklagligen lika sannt att så godt som i stadens midt finnas hybblen, visserligen för tillfället utantill granna och uppfejade, men innantill fulla af orenlighet, hvitmenade grifter, fulla af de dödas ben. Men alldeles oböljd möter oss skröpligheten, om vi företaga en promenad utefter Stora Badhusoch Surbrunnsgatorna förbi Keillerska verkstaden och framåt Hästbacken. Man betrakte endast den provisionella restaurationsbyggnaden alldeles midtför Lilla Badhusgatan, hvilken näpen stil, hvilket elegant staket, huru städadt och fint är icke allt! Detta är dock ett snygghetens paradis mot de bilder, som möta betraktaren ett stycke längre fram. Vi passera diverse intressanta skräpupplag af allehanda kasseradt jernskräp och komma derefter till ett plank, som sträcker sig upp mot ett eländigt ruckel, ett rödfärgadt envånings stenhus. Vi afstå från att skildra den brokiga röra, som förefinnes bakom detta plank: gamla sönderslagna tunnor, afsigkomna kärror, trasor och klutar upphängda till torkning, ett annat ruckel at trä med sneda fönster och trasiga gardiner, fragmenter af porslins-och lerkärl och midtuppe i hela herrligheten en beskedlig ko, som intager en temligen mager måltid. Det är en sann lisa, när man kommit förbi all denna ömklighet och ögat en stund får hvila på enkefru Klintebergs täcka och fridfulla bostad i närheten, som med sina yppiga slingerväxter uppefter murarne, sin lilla, men utmärkt omsorgsfullt skötta trädgård nästan kommer oss att drömma om Söderns underbara vegetation. Under en resa i höga Norden sistl. sommar kamperade tvenne af vårt lands mest namnkunniga qvickhufvuden tillsammans. Vi vilja kalla den ene Calle, den andre Svante. En afton efter ett rikligt gästabud hos en bekant brukspatron drog sig den förstnämnde tidigare än den andre tillbaka till sina privatgemak, gästrummen. Vännen och deras gemensamme värd smyga eig efter för att se ill hvad som stod på. Tysta som kattor kila le upp för trappan och komma ohörda in i let yttre rummet. Dörren till det inre står på slänt, de kika ditin och se sin vän helt lugnt sitta mågnolande på sängkanten och ämna just dra ig tillbaka lika tyst som de kommit, då lyckhgtvis Svante i detsamma öfverfalles af — 22. 7-V 1 —1— — — ER — — — PD —2 — oO-—Z — —— 5