Göteborgsposten – 19 augusti 1871, sida 1

Vähdå vI oos LI Hvad som 101 narvarande ar oss närmast: nya vattenledningens förträffliga effekt på stadens och förstädernas eljest stinkande rännstenar och gårdar. Frisk luft är förnämsta vilkoret för kroppens och dermed också för själens helsa och kan svårligen inom en större stad åstadkommas på bättre sätt än som nu sker, att nemligen gatorna morgnar och aftnar ymnigt besprutas med vatten. Vi veta alla hurusom en viss, mindre behaglig gäst så småningom närmar sig våra landamären och det är med den som med andra gäster: han vill ha fint och propert då han kommor, eljest blir han stött och möjligen ge: ment oregerlig. Egendomligt nog ha dock klagomål försports öfver dessa Sundhetsnämndens välbetänkta åtgärder. Någonstädes i Masthugget lärer det finnas menniskor, som klaga öfver att deras ljufva morgonslummer störes at vattensprutningen. Finkänsliga naturer, subtila väsen, måhända blifven I mindre angelägna om en oatbruten morgontransport af prima tmmerstockar, då mannen med lien knackar på hos er, vägledd af stanken från edra rännstenar eller gårdar! Oaktadt dagarne nu i slutet af rötmånaden, som utgår med nästa Tisdag, varit brän nande heta har det dock på aftnarne varit temligen kyligt, och vilja vi derföre särskildt varna små och stora, män och qvinnor för att utan öfverplagg slå sig ner ute i det fria, framtör allt i Trädgården, från hvars sanka mark och grumliga kanaler så fort skymningen inträdt sprider sig en för upphettade eller tunnklädda indwider allt utom helsosam kyla. Fördenskull låtom oss ej trotsa på vår ungdom och helsa utan vackert låta bli att glömma schalen eller öfverrocken hemma, då vi ämna sitta ute på aftonen! Sedan Rosbeckar och bohuslänningar rest sina färde, ha vi med glädje i Trädgårdens musikpaviljong återhört nos premsers amours, Beyerböckarne, som, med outtröttlig flit, vecka för vecka utvidga sin rikhaltiga repertoire. Vi må dock derföre icke glömma de särdeles njutningsrika aftnar, som Bohuslänska musikkåren under dir. Aug. Nordlins anförande beredde oss under och efter landtbruksmötet. Kapellets sammansättning af bleckoch trä-blåsinstrumenter gjorde att dess prestationer kommo vida bättre till heders än de Beyerböckska för orkester, hvilka det understundom är en fysisk omöjlighet att till deras fulla värde uppskatta, om man ej placerar sig alldeles invid musikpaviljongen. Derigenom hade också allmänheten fullt tillfälle att beundra den ypperliga ensemblen och förträffliga nyanseringen i de många olika stycken, som af kåren utfördes. Det ligger i sakens natur att en stor del af förtjensten häraf tillfaller kårens skicklige och nitiske ledare, men härföraren ensam vinner icke slaget och derföre må vi äfven ihågkomma de djupa lederna, hvilka vår allmänhet utan tvifvel gerna snart skulle vilja se åter trängas i Trädgårdens musikpaviljong. En ej fullt lika barmonisk trängsel är den som uppstår å stora gången framför schweizeripaviljongen, så fort någon konsert af mera intresse gifves. Allmänheten har med odeladt bitall helsat trädgåsdsstyrelsens anordning att låta utvidga platsen å ena sidan af schweizeripaviljongen. Men — hvarföre ej taga steget fullt ut oeh slytta musikpaviljongen närmare publiken eller rättare tvärtom genom att uppoffra den del af gräsmattan, som ligger närmast paviljongen och der tillåta utsättandet af bord och stolar? I motsatt fall torde det kunna hända, att påtryckningen en vacker dag eller rättare afton blir så stor, att publiken glömmer sin skyldiga vördnad för gällande lagar och författningar och klitver på i gröngräset, ett sätt att bålla sig på mattan, hvilket ej var fullkomligt främmande för en del af den publik, som besökte konserten till förmån för br Thyboni sistl. Thorsdag, en konsert dervid gamla Arbetaretöreniogens sängkör på ett hedrande sätt visade, aw dess intresse fortfarande är varmt och letvande för utöfvandet af sångens vackra och förädlande konst. Vi lefva i ett fredligt samhälle och ha en vaksam polis; de stora städernas garrotters och slika menniskovänliga figurer äro för oss lyckligtvis okända, eljest skulle de ha ett förträffligt experimentalfält i Trädgårdens mörka gångar om attnarne efter konserterna. Allmänheten kan naturligtvis ej begära, att hr Frick hvareviga dag skall ställa till vorientalisk illumination och Åvenetianska testnätter, men några marschaller eller kulörta lyktor placerade utmed hutvudgångarne, det torde ej vara för mycket begärdt, särdeles efter en så inbringande sommarsäsong med extraasgifter af konserterande icke-Beyerböckar och förhöjda priser under landtbruksmötet. Den uppmärksamheten bör publiken med sog kunna räkna på, att icke vid hemvandringen från en lokal, der tillträdet är belagdt med afgifter af mångtaldig beskaffenhet, riskera att stupa på näsan öfver ståltrådar eller andra i kolmörkret oskönjbara impedimenter. Men vi lemna Trädgården och dess egyptiska mörker för att betrakta ljusare saker. Bland menskliga lyten är stammandet ett bland de ej minst obehagliga men minst beklagade. Länge har det också ansetts obotligt och vi påminna oss från den tiden en rätt rolig historia. Inom ett visst samhälle funnos tvenne gr ar tr 2 — 8— — — -—-——— —