Göteborgsposten – 18 augusti 1871, sida 2

— Jag har blott fem minuter qvar, mrs Cartsret. Förlåt mig om jag för ett ögonblick talar om mig sjelf. Vet ni hvarföre jag kommit hit idag? Kan ni gissa hvilken känsla som varit stark nog att föra mig från London endast för att få detta samtal med er? Att jag kommit är resultatet af en strid med mig sjelf och en brinnande bön att hon, som jag i mer än fyra år älskat högre än någon annan på jorden — ehuru jag visste att min kärlek var hopplös — skulle bli lycklig. Efter denna bekännelse, mrs Cartaret (en bekännelse som ingalunda skulle vara en nyhet för er son) kan ni väl ej vänta att jag skall betvifla den makt miss Pomeroy eger. Om hennes inflytande öfver en man som hon aldrig älskat är så djupt och varaktigt, hurudant skall det ej då vara öfver er son? Hon har gjort mycket, hon skall göra mer, ty hon älskar honom. Jag har sagt allt hvad jag kan säga. Min obetydliga roll är utspelad, Jag tager afsked öfvertygad, mrs Cartaret, att ni ej skall förstöra två unga menniskors lycka. — Stanna! Hör hit, Dapper? Är någon der? Bär hit vin; ni kan ej gå utan ett glas, sir. Vill ni ej stanna och se min son? Han skall vara hemma inom kort. — Nej tack, jag skulle komma för sent till tåget, och mr Cartaret och jag äro dessutom ej bekanta; det bör vara honom likgiltigt antingen han får se mig eller ej. Mitt besök gällde er allena, mrs Cartaret. Farväl, — Ni är en god man, en mycket god man. Om alla prester liknade er skulle jag oftare gå till kyrkan. Jag önskar att ni ville st.nna — jar önskar att ni ville