Göteborgsposten – 18 augusti 1871, sida 2

ses i en engelsk tidning följande allvarliga reflexioner: Drottningens rådgifvare måste vid denna tid vara öfvertygade om att hennes majestats tillbakadragenhet från det offentliga lifvet blifvit något mer än ett ämne för tilltälligt, sympatetiskt prat. Ämnet har blifvit en fråga af ganska allvarsam art i opinionen, Ja, det är ett ämne hvarpå alla klasser i samhället, från de lägsta till de högsta, med allvar tänka och hvarom de alla tänka lika. Det är blott nägra veckor sedan vi togo ett steg utom de försigtiga antydningarnes och milda varningarnes område och öppet uttalade hvad hvarochen tänkt under flera förflutna år, nämligen att drottningens tillbakadragenhet tillfölje af enskild sorg antager proportionerna af en allmän olycka. Hvarje framstående tidning i landet upptog och upprepade genast varningen i klara och kraftiga ordalag, såsom bäst lämpliga för tillfället. Den hördes i versarne i Punch och vann genljud i sjeliva parlamentet. Derföre finnes det anleaning till det hopp att varningen ej skall lemnas utan afseende. Ailmänna opinionen, landets omdöme anses i våra dagar ofta för obetingad klokhet. Vi tro ej alldeles på en sådan lära, men i detta aAl betyder ej Åallmänna opinionen de instinkter uch äsigrer som hysas af ett flertal, utan af folkets Hela massa, af hvarje klass, af hvarje hop, af alla grader af okunnighet och upplysning, af alla former at politisk ölvertygelse. Naturligtvis inverkar saken olika på olika personer. Hos somliga väcker den farhågor, hos andra glädje, och det finnes olika grader i dessa olika känslor, allt eftersom kullstörtandet af den monarkiska styrelseformen i England är fruktad eller önskad. Men dessa olika tormer och grader at känslor härleda sig alla ur en och samma allmänna öfvertygelse: att om monarkien ännu fiera år blir qvar i skuggan af grafven skall dess tillvaro vara hotad. Vi veta att det ingalunda är en lätt sak för ministrar att säga en suverän sin mening rent ut i dylika angelagenheter. Vi veta äfven att några bland de värsta olyckor som inträffat i den civiliserade verlden torde kunna tillskrifvas underlåtenheten att oroa mejestätet med ledsamma förebud. Men mr Gladstone är en kraftig minister. Han är icke böjd för att underskatta det afseende som bör fästas vid allallmänhetens opinion, ehuru, han sannolikt underskattar de upproriska krafter som ligga på botten deraf. Han skall kanhända derföre taga itu med en angelägenhet som han ej länge kan försumma utan skada för sitt statsmannarykte eller utan att låta farorna för statens lugn hopa sig. Att sådana faror fiunas och att de i hastig mån tilltaga derom torde han kunna öfvertyga sig om han vill taga i öfvervägande beskaftenheten af folkets känslor rörande detta ämne nu och tör blott fem år sedan. Drottningen borde erhålla det rådet, att om hon vill lemna thronen åt sina barn i lika lugn och säker ställning som då hon mottog den (hvilket är önskligt både för hennes och deras skull), och om landet skall besparas sådana svårigheter som måste uppstå af sannolika republikanska agitationer (hvilket för landets skull ej är önskvärdt) måste suveränen iakttaga de stora skyldigheter som tillkomma honom utöfver hans andel i regeringens och administrationens regelbundna gång. —————