Göteborgsposten – 17 augusti 1871, sida 2

spill ej ert lif med att hysa förhoppningar som ej skola gå i fullbordan. — Jag förspiller ej mitt lif. Jag har nu kommit i verksamhet och har en förhoppning och ett mål i sigto. — Dot gör mig lycklig att tro några ord som jag yttrat ha bidragit till denna förändring, sade Maud. Jag väntade det ej. Vi skola ej tala om förhoppningen utan lemna den frågan åsido. Jag är säker om att ni skall bli lyckligare för hvarje år genom ert arbete; hade ni fortfarit att lefva i sysslolöshet skulle ni blifvit mera missbelåten, mera olycklig för hvarje år. Han stannade och hviskade med ett småleende: — Men såsom vår vän presten skulle säga: Menniskan lefver ej af bröd allena. — I en viss bemärkelse äro kanhända de lyckligast som ej begära annat än sitt bröd. Emellertid ämnar jag ånyo börja arbeta för mitt. Jag reser härifrån i nästa vecka. — Gud i himlen! Jag trodde att ni skulle stanna qvar hos den gamla damen tills — tillsvidare med ett ord. — Jag har redan varit hos henne i sex månader. Hon är den bästa, vänligaste menniska i verlden, men jag har iogen ursäkt för att stanna qvar hos henne längre. Hon är nu fullkomligt återställd. — oOch hvart ämnar ni begifva er? — Till min gamla amma i London. Hos henne kan jag stanna tills jag kan få något att göra. (Forts.)