Göteborgsposten – 17 augusti 1871, sida 2

ItS.) Litteratur. Terentii Lustspel. I. bräderne. (Adelphi.) Öfversättning af Sigge Sparre. Kristianstad, A. V. Littorin. För den stora allmänheten i vårt land är den romerska komedien föga känd, om vi undantaga en och annan modern efterbildning, som gjort sig hemmastadd på den svenska scenen. Man skall derför helt visst med fägnad emottaga underrättelsen, att en förläggare nu påbörjat utgitvandet i god svensk ötversättning af till en början Terentii lustspel. Publius Terentius och Plautus äro de båda förnämsta representanterna för den så kallade fabula palliata, eller den romerska komedien med ämnen hemtade ur det grekiska litvet. Af dessa båda föddes Terentius i Carthago år 194 f. Chr. Han kom ännu ung till Rom såsom slaf under senatorn Terentius Lucanus, som srigaf honom. Hans goda själsgåfvor och natur iga qvickhet gjorde honom bemärkt. Några komedier af hans hand vunno anklang och han blef genom dem en vän till Leelus, som, sjelf inom romerska societeten representerande den litterära smaken, gaf honom sitt beskydd. De onda tungorna — det fanns sådana äfven på den tiden — eqvallrarnes och de afundsjukas slägte menade, att Terentius hade sina förnäma bekantskaper att tacka tör, att hans stycken voro i metriskt hänseende formfulländade. De filades och glättades af dessa bekantskaper, sade man; Terentius sjelf egde minsta förtjensten deraf. Denne skref då en prolog till just ÅAdelphi, eller Bröderne, såsom den svenske ofversättaren kallar stycket, hvari han försvarade sig emot atundsmännens påstående. Denna prolog har ölversättaren på goda skäl utelemnat. Terentius har i allmänhet ett gladt och elegant uttryckssätt i jemförelse med Plautus, som mera älskar de grofva qvickheterna. Men Plautus är vida mera originel än Terentius, hvars figurer ha en fullt kosmopolitisk schablon. Öfversättningen synes oss vårdad och äfven trogen, fastän ej sällan för vår smak väl djerfva uttryckssätt lätt undvikas. Af Den Kristna Kyrkans Historia från äldsta tider till nittonde århundradet, föreläsningar af dr K. F. Uagenbach. — Olversättning af J. II. Björnström — bar tredje häftet utkommit. Detta häfte omfattar tiden från Arius till munkväsendets utbredning i vesterlandet, hutvudsakligen genom Benedikt. Hagenbach, hvars framställnivgssätt är ganska angenämt, famträder dock ofta i detta verk som polemiker, hvartill han kan ha befogenhet på grund af dess form af föreläsningar. Han ansluter sig itrigt till läran om treenigheten och Kristi gudom, hvilka båda han anser utgöra kristendomens kärna; men blundar derför ingalunda tör kyrkans jernhårda exklusivitet, då hon kring denna kärna vill svarfva ett skal af dogmer, för att genom dem binda menniskan under kyrkans lydnad, snarare än vid Kristi etterföljelee. (Stockholm, Em. Giron). Verdenshistorie efter Cesare Cantu, fritt bearbejdet ved E. Holm og Ph. Weilbach. (Kjöbenbavn, Forlagsbureauet). At detta stora historiska verk ha 6:1te och 7:de häftena kommit oss till handa, af hvilka det sista når tram till det andra puniska kriget. Af det intressanta cch äfven ganska allmänt spridda verket Rom, dess tillkomst, utvecklirg, verldsvälde och förfall, af IWilkelm Wägner, öfversäunmng at Georg Schet7, har utkommit nionde häftet, som innehåller slutet af andra delen och går till tiden för Ceosars enzälde. (Stockholm, L. J. Hiertas Forlagsexpedition). Af Andra Belägringen a! Paris, Centralkomitön och Kommunen. Skildringar och intryck från insurrektionens dagar 18 Mars—29 Maj 1871, af Ludovic Hans, har sluthäftet blifvit oss tillsändt, till stilen aforistiskt men lättläst. (Stockholm, Albert Bonnier). Art Bibelstunder i döndagsskolan, med förord af L. Fjellstedt, har sluthäftet utgitvits. (Örebro, Abr. Boblin).