Göteborgsposten – 17 augusti 1871, sida 1

Jag kan göra något för att bereda henne verklig lycka, skall jag göra det, huru stor uppoffring det än må vara för mig. Laskarlen skakade under tystnad sia gästs hand, och John fortfor: — Jag erkänner att jag hyste den fruktan att mr Cartaret ej skulle vara henne värdig, Men om det är sannt att han är förbättrad, så — han tycktes ha svårt för att få fram dessa ord — Ju förr detta giftermål kan ske desto bättre är det. Ett längre dröjsmål skulle endast vara skadligt för hennes goda namn. Min tant är nu nästan frisk; jag vet att miss Pomeroy ämnar lemna henne om ett par veckor och söka sitt uppehälle på annat håll. För henves skull, för allas skull måste detta giftermål försiggå så snart som möjligt. — Det är mycket lätt att säga så, min bästo sir, och jag kan ej nog beundra ert uppförande, som så vidt jag känner är alldeles utan motstycke. Men huru skall man få den gamla damen att gifva med sig? John funderade ett par minuter. Slutligen yttrade han mycket sakta, hvarvid mr Forbes såg huru mycket det kostade på honom : — Skulle det kunna lända till något gagn att jag reste ner och talade med henne? — Jag tror knappast det. Jag tror tillochmed att hon ej vill lyssna till hvad hennes egen son har att säga; men ni kan ju försöka. — Jag skall göra det, svarade John, hvarefter han gick bort från lagkarlens byrå likt en person som går i en dröm.