Göteborgsposten – 16 augusti 1871, sida 2

igasto lösningen af en sådan gåta. Men ingen kunde påstå något sådant. Tanken på att Maud kunde vara orsaken till denna förändring föll aldrig mrs Cartaret in. Det var väl sannt att han tvistat med henne en gång rörande denna flicka, och att han, stolt och egensinnig som han var, ej kommit tillbaka hem intagen at blygsel och ånger häröfver, som han borde ha gjort. Det låg i hans karakter. Men att han ej glömt föremålet för deras tvist längesedon och att minnet af henne var tillräckligt för att egga honom till sitt nya lefnadssätt, det skulle mrs Cartaret ej ha trott, ifall någon sagt henne det. Han nämnde ju aldrig Maud en gång! Han återupptog aldrig ämnet för deras tvist! Det var lyckligtvis alldeles tydligt att han glömt den listiga lilla äfventyrerskan. Men när påsken — en helg som annars aldrig förflöt utan att Lowudes kom på ett par dagars besök — denna gång inträffade och gick till ända utan att mrs Cartaret fick glädjen att se sin son, börjude hon känna sig mycket nedslagen. Ej ens den angenäma underrättelsen att hans lif var förbättradt kunde ersätta henne härför. En tid förbjöds hon af sin stolthet att bedja honom komma. Men slutligen kunde hon ej uthärda längre utan skref ett bref till honom, hvari hon bad honom komma. Men han svarade på följande sätt: Om du skulle bli sjuk, min mor, så skicka bud på mig. I annat fall vill jag ej komma till Beckworth. Den gamla damen blef ursinnig. Hon satte ihop ett bref hvari franska och engelska uttryck voro blandade om hvarandra för att förklara att han var ett mönster af otacksamhet, att hon närt