stanstad Bref från Amerika. (Korresp. till Göteborgs-Posten.) Chicago d. 22 Juli 1871. För ett par dagar sedan infaun sig hos undertecknad en medelålders man, som af några runnare blifvit på en gång frånnarrad ötver 500 dollars. Hans berättelse hör till det ovanligare slaget, hvadan jag vill här i korthet ätergifva densamma. Andersson — så kallar sig den lurade — anlände i Aug. 1870 hit från Stockholm och blef redan vid banstationen välkomnad af en tjenstvillig landsman, hvilken förde honom till ett s. k. Skandinaviskt Boardiog-house, genom hvars värd, mr Lansing, vår man blef presenterad för en annan aktningsvärd landsman, hr A. E. Johnson, som är en af hufvudmännen för Scandinavian Emigrant Agency of Uhicago och hvilken beredvilligt åtog sig att på banken utbyta några af Andersson medhafda vexlar i klingande mynt. Johnson antog dock, dels deraf att det på vexlarne utsatta namnet var ett helt annat än Andersson dels ock på grund af några andra omständigheter, att främlingen nöngats rymma från säderneslandet och derför tagit sig ett annat namn. Vid sitt besök hos mig medgaf A. att så är förhållandet. Kommen på obestånd, flydde han hals öfver hutvud från sina borgenärer; men bakom den mystiska slöja, som döljer hans rätta namn och hans samhällsställning i Sverige, bar han icke tillåtit mig eller någon annan att blicka. Johnson sålde, som sagdt, hans vexlar och lemnade honom ordemligt de uppburna penningarne, hvarefter ett mera förtroligt förhällande de båda männen emellan inträdde. Så blef A. en vacker dag af sin vän inbjuden på en krog, bekant såsom runnarnes älsklingsplats, der glas på glas tömdes och brorskål dracks sedan upplyst blifvit att båda herrarne tillhörde frimurareorden. Piöisligt blef dock glädjen störd derigenom, att två personer inträdde och förklarade sig såsom lagens tjenare ha fatt order att häkta Andersson, om hvars utlemnande myndigheterna i Sverige pr telegraf anhållit hos don amerikanska regeringen. Hvad var att göra?... Löften och böner tycktes i förstone tjena till ingenting. De törskräcklige syntes alldeles obevekliga, men ingingo slutligen på att släppa stackaren med vilkor att ban lemnade dem 500 dollars och genast förfogade sig ur staden. Till alliycka infann sig just nu den ertappades hustru, i hvars förvar mannen kort förut lemnat alla penningarne, och hon dröjde icke att vid underrättelsen om, att maken skulle slås i bojor och jern, uppräkna och till polismännen ofverlemna den bestämda lösesumman samt dessutom 25 dollars, dem hr Johnson ansåg att hon borde tillägga såsom ett slags extra dusör. — Härefter sattes paret ofördröjligen upp på en kärra och skjutsades till banstationen för att derifrån asgå med första tåg. Läsaren torde redan ha gissat, att de som vid detta tilllalle utförde polistjenstemännens roll, egde endast en sjelitagen myndighet. Den ene af dessa män var en illa beryktad runnare, vid namn C. Franklin; den andre, en tysk vid namn Köhler, tillhörde verkligen och tillhör ännu Chicagos detektiva poliskår, men håller derjemte krog och hade troligen at lottet om en rik vinst och ingen risk låt t förleda sig att taga del i affiren. Någon oenighet uppstod emellertid för några wånader sedan emellan de runnaro som varit delaktiga i eller haft vetskap om denna bragd; och häraf kan förklaras att historien härom på senare tiden cirkulerat och alit allmännare gått ifrån mun till mun. Bland dem som gjort sig all möda att få ljus i eaken räknar sig undertecknad till de itrigaste. Flera än en skrifvelse ha härifrån afgått för att om möjligt finna den bedragne mannens vistelseort. Redan var nästan allt hopp om framsång hårutinnan uppgitvet, då mannen, som nu hunnit ölvertyga sig om, att ingen fara för hans egen person vore för handen, helt ovän———e. —