Göteborgsposten – 14 augusti 1871, sida 2

— Jag heter icko Mary, sade hon, i det ett leende flög öfver hennes läppar. Ni måste glömma det namnet. Det lomnade jag efter mig på Beckworth.... En man får icke behöfva hjelp till att göra det rätta. — Det behöfver han icke desto mindre. Och en sådan hjelp kan endast en qvinna lemna honom. Förra veckan tänkte jag att vänta, innan jag åter talade med er. Men allt är nu förändradt. Jag kan icke vänta. Ni har lemnat Beckworth. Man säger mig, att ni vägrar att återvända till edra anhöriga. Hvad tjenar det till att vänta? I hvad jag förra veckan sade er, skall jag aldrig ändra mig. Jag skall vara donsamme efter ett år — efter två år. IIvarföre irra omkring längre på detta sätt, då ett hem öppnar sina armar för att mottaga er? — Det gör det icke — det skall aldrig öppna sina armar, svarade hon. Om jag gifte mig med er, skulle er mors misstankar blifva stärkta. Tala icke mer derom. Det kan aldrig ske. Är detta er enda betänklighet? .... Säg mig en sak. Frågar ni det minsta efter mig? — Det tjenar till ingeuting att tala så, mr Cartaret. Min stolthet är mycket stor, och jag skall säkerligen aldrig gifta mig med er. — Jag besvär er att svara på denna enda fråga: Betyder jag, eller kan jag någonsin komma att betyda något för er? Hon vände sig med en nästan vred blick emot honom, och derpå fylldes hennes bruna ögon af tårar. (Forts.)