Göteborgsposten – 12 augusti 1871, sida 1

till Söndagen och ville derpå alla i en skock rusa härifrån på Söndags morgon, liksom för att så tydligt som möjligt ådagalägga sanningen af det gamla ordspråket: Borta är bra, men hemma är ändå bäst! Kasta vi emellertid en återblick på den förflutna tiden, på mötet och alla dess enskildheter och ställa vi oss dervid på en fullkomligt opartisk ståndpunkt, så måste vi medgifva, att några enkelheter oberäknade, hela utställniagsfältet lemnade det mest tillfredsställande intryck. Icke blott att hvarje utställningslokal för sig uppsyllde hvarje utställares rimliga anspråk; derigenom att de samtliga voro, så att säga, insattade i en ram, fick man redan ester ett första besök under några timmar derstädes en klar öfverblick af det hela, utan att behöfva flacka hit och dit, fick den nära nog lika beqvämt, lugnt och stilla, som då man betraktar en pittoresk rundmålning eller ser en Cyklorama sakta rulla upp sig för ens blickar. Vi tro oss veta, att det är löjtn. v. Gegerfelt, som inlagt största förtjensten härutinnan, liksom sekreteraren löjtn. Lindhe under minst ett halft år före mötet haft fullt upp att bestyra med åtskilliga andra förberedelser dertill. Ett ej ringa arbete torde exempelvis upprättandet af den digra katalogen, om 4 volymer, ha förorsakat. Åtskilliga missförhållanden i fråga om försäljningen af inträdeskort och biljetter förorsakade ett ögonblickligt missnöje, hvilket, uttalande sig skarpt och oförtäckt, torde ba inneburit en helsosam lexa för framtiden. ÅAen — vi må nu berömma eller klandra, den eller den, det eller det, ett förhållande står dock qvar som ett obestridligt taktum: utan solsken och vackert väder hade mötet i sin helhet gjort fiasko. Bättre tur har dock näppeligen något möte i detta hänseende halt än det trettonde allmänna svenska landtbruksmötet. Ända in i sista stunden före mötets öppnande regn och storm liksom för att fullkomligt rensa luften, tvätta och skura naturen. Men sedan var hvarje dag under mötet en den herrligaste sommardag och gick man arla i morgonstunden utåt landsbygden kunde man få se glänsande motstycken till Dahlgrens poetiskt-tokroliga skildring, ni minns, då han målar så här: -Stjertfjådrarne på den stora fogeln Phoenix uppglimmade i öster: tidens ena bjul (månen är det andra), solen, rullade opp på himmelens stora Besvärsbacke. Trä den hade på nytt uthängt sina blomsterskyltar. På foglens och biets väg tindrade fallande daggjuveler. Vattnets fölungar, vågorna, slogo bakut mot stränderna. Ängarne upp slogo sina krambodar, dit fjärilarne glädtigt hastade. Skogens hästjägare, ekorrarne, hade satt sig till häst på grenarne o. s. v. Uiställningarne vbehofde ett permanent uppehå lsväder och de fingo det: knappast en enda droppe regn föll under hela mötet. Regattan skulle ha sin friska bris och fick den både på Fredagen och Lördagen, men då var det också något för mycket begärdt att den sistnämnde dag skulle hinna tillräckligt hastigt mojna af för att ej lägga hinder i vägen för den orientaliska illuminationen vid afskedssesten på Lorensberg. Sagdo fest var efter de slestas omdöme mycket lifvad; några telegrafkorrespoadenter till andra orter törekom den till den grad lifvad, att de i sina välvilliga telegrammer talade om präktig afskedsmiddag, briljant fyrverkeri och bal i konsertsalongen, allt detta lika mycket öfverensstämmande med det för andra dödliga förnimbara, som då några värda landsortskolleger för ej längesedan påstodo sig ha sett och hört nyligen aflidne pianisten Carl Tausig som deltagare i Pattikonserterna härom året. Jaöll var det, go herrar, lilla Jaöll och ingen annan! Andra deltagare i Lorensbergsfesten funno den deremot ej fullt så lifvad, de klagade öfver att intet af sexans Ambrosia eller Champagnens nektar hann till deras läppar, och gingo omkring och kastade sneda blickar på sina upprymda medmenniskor. Nå ja, det kan väl svårligen bestridas, att ett eller annat hundradetal af gästerna, i det närmaste gick miste om den ifrågavarande materiella njutningen, men dorföre torde de mindre ha att anklaga bristande tillgång på mat och dryck, än ett förbållande, som vi här nedan i korthet vilja vidröra. Uvar och en som har den ringaste söreställning om hvad det vill säga att servera mat åt 2 å 3000 personer inser lätt att detta omöjligt kan gå för sig på en gång. Ätven om tillräckligt utrymme derför skulle kunna beredas lägger dock bristen på tillräckligt duktyg, servis, betjening bötverstigliga hinder dersör. Serveringen måste derfore nödvändigtvis ske i slera omgångar. Men äfven denna möjlighet försvinner, då, som vid sagde och mångfaldiga andra tillfällen under mötet, massorna tränga på, hvar och en förmenande sig vara i sin goda rätt, rätten att framför alla andra bli serverad. Vid dylika tillfällen åsidosättas de alideles icke förkastliga konsiderationer som samhällsoch sällskapslitvet eljest ålägga: kavaljererna skuffa helt ogeneradt bort damerna, excellensen blir trampad på tårna af inspektoren från Hutlösa och Dryginge, och gråhårsmannen står förlägen med sin gaffel nakot sväfvande i luften, derföre att en ungspoling i samma ögonblick rycker ifrån honom den talrik, på hvilken han efter mycket besvär lyckats åt sig eröfra en portion