Göteborgsposten – 12 augusti 1871, sida 1

vida mera dyrbar och anspräksfull, det är sannt, men månne lika vacker? Oss synes den stöta väl mycket på borduppsats, på bakelsefat, på krimskrams. Och vi qvarstå vid vårt påstående, att den valda platsen är allting utom lämplig. Härmed sammanhänger en historiett. Under en resa i våras påträffade en göteborgagare, som vi vilja halla hr A. i Köpenhamn en annan göteborgare, hr B. — Ah, min herre, är ni här, yttrade hr A. — Ja, jag har rest ut för den der fontänen i Trädgårdsföreningen, ni vet. — Jaså, mjuka tjenare. — Mjuka tjenare, lycklig resa! — Hr A. sortsatte resan och kom till Kö.n. Här träffade han en annan göteborgare, hr C. Kors, så trefligt att träffa en bekant, jublade den beskedlige hr A. — Jaha, si jag har rest ut för den der son— — tänen i Trädgårdsföreningen, fortsatte hr A. — ÅAlldeles riktigt, men huru vet ni...: — För tusan, der går tåget, adjö, adjö, ursäktade sig hr A. och ängade åstad, men blef smått flat, då han på perrongen i Brissel fick sigte på en tredje göteborgare, hr D. Ni är här för att köpa en fontän till Trädgårdsföreningen, icke sannt?, väsnades hr A, fick ett förbluffadt ja-a-a! till svar och for af till sitt hotell för att ej falla i gapskratt. Tres faciunt collegium, det måtte således vara kollegial stil i den der fontänen — men vacker är den icke. Från badorterna, der regaperioden för några veckor sedan höll på att dränka all glädje, åtminstone utomhus, ingå nu idel bugnesamma underrättelser. Man roar sig med båtfarter, middagar och sup6er i det gröna och dansar af hjertans lust i 30 gr. värme. En gammal bekant-har helt plötsligt uppenbarat sig på sin vanliga sommartillflyktsort, och hans ditkomst har helsats med jubel. Men, för allt i verlden, säg då hvarföre ni i år har kommit hit så sent? sporde häromdagen en af hans många beundrarinnor. Ack. min nådigaste, svarade den tillfrågade med sin oefterhärmliga bonhommie, efter hela vinterns strapatser, dess sus och dus, måste jag nödvändigt tillbringa några veckor i — Ångermanland! Så hade äfven verkligen varit fallet. Rötmånaden gässar nu brännande het och man börjar smått undia på, när hon skall komma ht. Uon, det är naturligtvis koleran. Ånnu ha dock, dessbättre, ej ens några prodromer deraf försports och sjukligheten härstädes är, enligt läkarerapporterna, fortfarande ringa. Ar du rädd för koleran? trågade en bekant en annan. — Jag? Nej visst icko, jag är lifförsäkrad. — Nå ja, det är kroppen. men tänk på ajälen? — Själen? Hm . den är brandförsäkrad!