Göteborgsposten – 11 augusti 1871, sida 2

ga ut bland massorna. Dit komna, ha me ningsbrytningarne förr öfvergått till sysish brottning och kamp. Det är väl en möjlighet att så äfven skall ske nu, då furstarnes och presternas intressen kastas som politiska vigter i vågskålen; hittills befinna vi oss desto bättre icke på ett så långt framskridet stadium, hvarför den striden möjligen äfven kan undvikas. Men de väldiga reformatoriska etämmorna dåna under tempelhvalfven, och ho kan säga, om vapengnyet derutanför skall uteblifva? Dessa stämmor tillhöra såväl den katolska som den evangeliska bekännelsen. Inom den katolska kyrkan skola de förr eller senare tvingas till att uppsäga all påfvemakt, tro och lydnad, om den ej inskränkes så, att påfven blott i blir den förste biskopen, hvilken representerar katolicismens enhet, under det att staten och församlingen hvar för sig ega en sjeltstyrelse och äro oberoende af påtven. Jesuiterna, för hvilka ett påfvedöme eller rent af ett presterskap utan verldslig makt är en galenskap och en styggelse, ha redan länge insett detta och med den slughet, som utmärker deras samfund eller orden, sökt att genom det ekumeniska mötets beslut så ordna påfvens ställning för all framtid, att, om hans territoriala, synbara verldsliga makt också skulle bortspolas af en rationalistisk tidsanda och han sjelt ininskränkas till öfversteprestens roll, påfven likväl skalle bli den verklige maktegande. Derför bekläddes han med ofelbarhet i kyrkliga ting, och denna ofelbarhet skulle komma att visa sig så elastisk, som hvarje ny tid kräfver. Under de väntade krigen mellan folken skulle denna påfliga ofelbarhet höja sig allt mäktigare, såsom ett fredens och oegennyttans symbol, och slutligen skulle denne påtve bli skiljedomaren mellan de stridande och börja att åter utötva sin medeltida makt. Sådan var planen. Detta insågo äfven en pater Hyacinthe, en d:r Döllinger, en d:r Schulte och de uppreste sig emot den nya läran. Dennas anhängare ville å sin sida icke gifva vika och en kamp uppstod, hvilken nu som bäst rasar och i Tyskland redan splittrat den romerskkatolska kyrkan i gammaloch nykatoliker. Splittringen skall nog sträcka sig längre: den år kärnan till retormationens lavin inom katolska kyrkan. Då den ej erkänner påfvens ofelbarhet, måste den sätta en annan autoritet, som representerar den katolska kyrkolärans enhet. I detta afseende synes ännu ingen riktigt bestämd position af reformationens anhängare vara intagen. Somliga säga, att ett fritt ekumeniskt möte skall, såsom fordomtima, vara denna autoritet. Men ett möte af många förutsätter såsom nödvändigt en majoritet och en minoritet. Msjoritetens tillkomst kan bero på en ren slump, såsom då t. ex. en rösts öfvervigt på ett kyrkomöte skapade logmen om treenigheten. Öch hvar har man för öfrigt i skriften något stöd för att majoritetons mening skall vara den riktiga? Det finnes många katoliker, som oj heller vilja erkänna ett fritt kyrkomötes beslut, emelan det, som sagdt, aldrig fiones någon gaanti för ett sådant mötes verkliga frihet. Det ir dessa, som uppställa den Cavourska satsen: Den fria kyrkan i den fria staten. Här ligser bekännelsen uteslutande hos församlingen. Staten kan visserligen erkänna en folkkyrka; nen en sådan är blott en öfvergångsform. Den ats, som skall komma att utveckla sig ur vavours, skall derför lyda: Den fria församingen i den fria staten. Dermed skall den iberala katolicismen i grunden vara protestanism; ty med den päfliga ofelbarheten falla fven dogmerna om Jungfru Maria, och med en religiösa kritikens utveckling bortfjällas fven efter hand de tillsatser, som fördunklat ch fördunkla den ursprungliga kristna lärans könhet och skärhet. När skall tiden vara inne för den frie atoliken att räcka den frie protestanten hanen och de skola båda bli verkligt kristna röder? Men man må icke föreställa sig, att ej fven protestantismen har en lång väg dit. en reformatoriska rörelsen omfattar, såsom o rut nämnts, ej katolicismen allena, utan äfp en protestantismen. Denna eger ingen syn-se d —— —— — — a— —,52Gwja2a;eiAi te— — — — — g8, personlig påfve; men den har dock en ngerad sådan i sina kyrkomötens beslut, i Pn Augsburgska bekännelsen, de Schmalkaldka artiklarne Åc. Och dessa beslut innehålla osdogmer, hvilka, sedan ytterligare tillökade ch påklenta, strida mot den vetenskapliga I 1; rskningens faktiska resultater och den menskfö sa Vetenskapens domslut. D:r Schwarz säger också i inledningen 8: l sina Predikningar för vår tid, vid hviln in bok vi vilja fösta allmänhetens synnerliga d opmärksamhet: Vi återkomma alltid till den I ..