Göteborgsposten – 11 augusti 1871, sida 2

tillvällat sig det vackra namnet Bondeven ner: Det gisves tvenne saker, kring hvilkvid Danmarks nästkommande riksdagssessior de öfriga partiernas strid mot bondepartie förmodligen hufvudsakligen kommer att hvälf va sig: Feestesagen cch en efter den lösfolkbeväpningens princip mera utbildad armå organisation, I båda dessa frågor har Mon. rad uttalat sig vid valtillfällena. Hans åsigter i Fwestesagen voro sådane att hans lycklige medtäflare, hr Ulstrap, förklarade sig Ådele Monrads Anskuelse. Lå vara att de ändock förekomma Ins. kätterska så finnes dock ingen anledning att på grund af dem föredraga hr Ulstrup, då denne befinnes lika litet eller lika mycket dogmatisk som M. Med hänseende till frågan om armeorganisationen förklarade hr Ulstrup sig emot Almenveebning, och Monrad yttrade sig vara ense med U. häri, såvidt denne forstod en Almenbevsebning som i Schweiz og Nordamerika. Sättet hvarpå Monrad tänker sig Danmarks armorganisation skola ändras uttalades visserligen ej närmare, men så mycket framgick tydligt att han önskade det hans land egde icke en Heer, men et Folk af Krigere, och att han ifrigt tänkte arbeta för att fosterlandet blefve försedt med det vigtiga skyddsmedel, som ligger i ett väl ordnadt befästningssystem, Att Monrad ej uttalade sig för en stående här finna vi helt naturligt, då Danmark ej såsom vårt land eger en indelt armå, genom hvars upprätthållande det kunnat, utan mehn för sin sociala och politiska utveckling, bespara folket en del af de stora personliga uppoffringar, som nödvändiggöras af omtanken för sosterjordens försvar. Att Monrad tänker sig möjligheten af att någon liten del af rekrytbildningen skall kunna förläggas till skolorna samt att den obligatoriska öfningstiden inom armn i motsvarande mått skall kunna i en framtid förkortas, torde ej heller böra klandras och utgör visst icke någon anledning till att inrangera honom i det -bon devenlige partiets led. De anledningar, som förmådde Monrad att åter önska inträda i riksförsamlingen, har han sjelf med tydlighet och klarhet angifvit. Att arbeta i Folkethinget — yttrade han — är ej att gå på idel rosor, och det gifves många andra och mera tillfredsställande ting, hvarmed en man kan sysselsätta sig än politiken. Då han likväl åtrådde en representantfullmakt, härledde det sig deraf att förhandlingar skulle förekomma, vid hvilka hans delsagande föreföll honom såsom en pligt. Adler och Fenger, de forne ordföranderna i riksdagens finansutskott, kunde numera ej som sådane fungera, och han trodde sig kunna göra nytta vid bemödandet att ersätta dem. Frihetsmaskinen (de representativa formerna), hvilken han sjelf varit med om att uppbygga, hade visat sig ej arbeta fullt väl i sina detaljer, och hvad var väl naturligare än att byggmästaren ville vara närvarande vid rättandet af det felaktiga i sitt eget verk? Den kyrka, hvars tjenare han är, eger dessutom inom den politiska församlingen högst få representanter, och han kunde derför vara till gagn genom att föra äfven dess talan. Säkerligen har dock föresväfvat Monrad ett ännu högre mål för hans framtida politiska verksamhet. Om någon står utom och öfver de bittert mot hvarandra kämpande partierna, så är det utan tvifvel han. Att lugnande, mildrande inverka på de motsatta åsigtorna, att söka göra gällande det goda som nom alla olika partiskiftningar förefinnes — let synes bafva varit det värf, som föresväfvat honom. Skulle han ock härvid, såsom ns. befarar, någon gång påträffats i bondepariets läger: hvad mer? Detta parti, och med letta hela landet, måste hafva vunnit på att dn i stället för Hartkornet eller Marken g Skillingen blefve det ljus, som ledde pariet på dess politiska vandring. Vi kunde hatva åtskilligt att vidare tillägga, men iden längd vårt svaromål redan rhållit nödgar oss att afbryta. Men dessföronan måste vi bestämdt bestrida rättmätigheen i det epithet af löjlig, hvarmed Ins. herar den af honom omtalade tidn. Heimdal. Jet är möjligt att någon af den köpenhamnka Östergadens blaserade Lapser skall kunna illa ett sådant omdöme, som det ofvannämnda, den säkert är att hvarje politiskt bildad dansk täller den åsyftade redaktörn såsom den tredje ller sjerde i ordningen bland Danmarks i allänhet högt begåfvade publicister. Och man ör detta, fast man vanligen icke delar den tterlighet, som stundom förekommer i hans olitiska meningar.