Göteborgsposten – 11 augusti 1871, sida 1

hvar miss Pomeroy befann sig. Jag lyckades dock slutligen utt finna henne. De omständigheter, i hvilka hon beann sig, gjorde det mycket önskligt, att hon genast blefve förflyttad till något annat ställe. — Ni erkänner det! På min ära, sir, er köld är förvånande. Liksom om mrs Cartaret på Beckvorth icke skulle hafva varit bättre än hvilken mrs Hicks som helst. Miss Pomeroy har skämt ut sig och har förorsakat lady Herrieson stor oro genom sitt uppförande, men den tillflyktsort, hon sökte, var åtminstone aktningsvärd. I alla händelser var hon hos mrs Cartaret under godt beskydd. — Jag fruktar, att så icke förhöll sig, sade John lugnt. Lowndes bet sig i läppen. Innan han hann att tala, utropade sir Andrew: — Hvad menar ni med dot, sir? Härpå måste ni svara rent ut. Inga undanflykter! — Jag skall säga er, hvad jag menar, sir Andrew. Jag fann, att miss Pomeroy hade blifvit ett samtalsämne för tjenarno med anledning af den uppmärksamhet, som visades henne sf mr Cartaret, tydligen en ung man af mycket lösa grundsatser. — Åh, verkligen? Nåväl, detta är mr Cartaret. Om vi har något vidaro att säga om honom, utom hvad ni har uppsnappat af några domestikers sqvaller, så torde ni kanhända hafva godheten säga honom det i ansigtet. — Do två unga männen betraktade hvarandra under några ögonblick. John hade icke varit menniska, om icke ett styng af bitter svartsjuka hade genomborrat hans hjerta, då hans öga föll på de behagliga konturerna af Lowndes