Göteborgsposten – 9 augusti 1871, sida 2

Om Charles de Rmusat, Frankrikes nye utrikesminister, lemnar en utländsk tidning följande biografiska meddelanden: Römusat är lika gammal med Thiers, han föddes likasom denne år 1797 (en månad före Thiers) i Paris. Han är befryndad med Frankrikes berömda familjer. Lafayette var hans morfar, och Casimir Pårier, hvilken dog som minister år 1832, hans onkel. Ännu temligen ung, vann Råmusat såsom advokat ett namn i äfven vidsträcktare kretsar; han var samtidigt äfven verksam som journalist i Courrier Frangais och andra tidningar. Efter revolutionen år 1830 beträdde han, invald i deputeradekammaren, den politiska vädjobanan. I början anslöt han sig mera till Guizot, men öfvergick snart till den af Thiers anförda venstra centern, blef d. 6 Sept. 1836 understatssekreterare inom Thiers första kabinett (med hvilken han år 1838 äfven åter afgick) och d. 1 Mars 1840 inrikesminister. Då Guizot kom till rodret, öfvergick Remusat till den dynastiska oppositionens läger. Etter Februarirevolutionen 1848 blef han af departementet Haute-Garonne (Toulouse) invald i konstituerande församlingen, derpå i lagstiftande, hvarest haa tillhörde klubben vid Rue de Poitiers och röstade med majoriteten. D. 2 December 1851 infann ban sig i Odilon Barrots boning, för att protestera mot Louis Napoleons statsstreck, blef derpå hvwrrad och genom dekret af d. 9 Jan. 1852 förvisad ur Frankrike. Efier flera månaders vistando i Bryssel kunde han åter vända tillbaka hem; han höll sig derefter tullständigt skild från politiken, sysselsatt med litterära arbeten. Thiers har sedan en gång sökt att rycka honom ifrån detta privatlif, i det han för ett fjerdedels år sedan föreslog honom sändebudsplatsen i Wien. Men Remusat afslog, och i stället kom Banneville dit. Charles de Remusat räknas allmänt till orlanisterna, ja, anses för en af dessas partianförare; men äfven Thiers ansågs för orlåanist och kan ej ännu våga en restauration, äfven om han skulle vilja. Remusat blef upptagen i Franska Akademien etter offentliggörandet af sitt verk Abelard (1855). I ett nyare verk S:t Anselme de Canterbury (1853) lemnar han en intressant skildring af munklifvet och den andliga makten i tvist med den verldsliga i elfte århundradet.