Göteborgsposten – 7 augusti 1871, sida 2

sundet. hvilket ej erkänner pårvens oselbarhet. KFFJ e . w0 OOW 2— FeH. sig på den kristna läran till förmån för sina teorier, derför att han förkunnat menniskornas jemlikhet; denna sekts anbängare glömma helt och hållet, att det är fråga om själarnes jemlikhet, och att det rike som Christus predikade, icke var af denna verlden. Det egentliga skådespelet (komedien?) uppfördes på gallerierna och i Marskalkssalen. Här hade samlats ungefär allt, hvad Paris kunde prestera af förolyckade subjekter, oduglige eller balfruttna persedlar, torra frukten från alla förvärfsgrenar, tvetydiga journalister, insolventa gäldenärer, falska bankruttörer, kasserade eller deserterade militärer, charlataner och qvacksalvare, fördansare från de värsta danslokalerna, affärsmän i smutsiga varor, biljettköpare, portnärer, kuskar och nygalonerade nationalgardister. Hvad fruntimren angår, så behöfver jag icke säga, af hvad beskaffenhet de voro. Jag vill blott omnämna enl iakttagelse, som jag gjorde, emedan den förefaller mig vara ett märkligt senomen. Dessa qvinnors vanliga fräckhet hade lemnat rum för en viss tasatthet, som nästan var en härmning af blyghet, och detta bärrörde från deras förvåning öfver att befinna sig på ett sådant ställe och i en sådan belägenhet på detta ställe. Alla dessa menniskor sågo ytterst förvånade ut, hvilket likväl icke förhindrade, att deras inre belåtenhet aftecknade sig i de strålande ansigtena. Och huru makalös tog sig icke deras konversation ut! — Iur mår herr generalen? — Tack, bra, och ni, kära doktor? — Der kommer presidenten; kan man få tillspörja honom om, huru fru presidentskan befinner sig? — Och så de kråmade sig, dessa menniskor, nör de så talade; så de läto allt sitt glitter prunka och klirra! Hvilka belåtna blickar kastade de icke på sina nya galoner och förgylda sirater, under det att de intogo graciösa ställningar framför de länstolar, i hvilka dessa qvinnor sutto! Jag tyckte mig den qvällen liksom läsa i en öppen bok förklaringen öfver deras evinnerliga revolutioner. Det föreföll mig, att det utanför dörren tillkalla deras institutioner, utanför samsundet, regeringen, akademien och kamrarne stod en talrik flock oförsonligak, som hade stor likhet med dessa stackars kommunister; de skrika från morgon till qväll, att hela byggnaden bör rifvas ned, tastän deras egentliga mening är, att de sjelfva borde vara innanför, hvilket de så innerligt gerna vilja. Frankrikes Officiela Tidning meddelar nu, att Thiers emottagit Favres afskedsansökan och till utrikesminister i stället utsett Charles de Remusat, en af hans äldsta vänner, som redan år 1836 innehade befattningen som inrikesminister och är medlem af Institutet. Rmusat är en framstående skriftställare, varmt tillgifven det engelska parlamentariska systemet, och han har utgifvit ett par utmärkt väl skrifna lefnadsteckningar af de mest framstående engelska statsmännen. Inom nationalförsamlingen har yrkandet på en större decentralisation visat sig inågon mån fruktbringande. Så ville regeriogen, att prefekterna skulle likasom hos oss landshöfdingarne vara ordförande för departementskommissionerna, zeller landstingen. Detta motsatte man sig dock på det bestämdaste, och regeringen har gifvit vika. Man har tillgripit u:vägen att som presidenter skola landstingens äldste män fungera. : A. Naquet har för afsigt att inom församlingen föreslå, att de gods, som Napoleon III ännu eger i Frankrike, skola säljas till förmån för de fattiga familjer, som lidit under kriget. ; Vid de kommunalval som tyska regeringen utskrifvit i Mulhouse, EIas, röstade af 10,980 valberättigade endast 725. Parisertidningarne sysselsätta sig mycket med den religiösa rörelsen i Tyskland. De liderala tidningarne känna, att frågan om påfvens ofelbarnet och statens rättsbefogenhet snart kan dyka upp äfven i Frankrike. Denna angelugenhet är för den tyska och franska politiska verlden och publiciteten den första beröringspunkten etter kriget. I Wien har bildats en komitG af gammal-katoliker, hvilken utfärdat ett upprop, som haft den framgång, att det öfverträffat de djerfvaste förväntningar. Oiver 6000 familjer i Wien ha redan förklarat sig vilja ansluta sig vilja ansluta sig till det gammalkatolska samTimes txger sig af frågan om apanage till prias Arthur anledning att ånyo hålla en liten föreläsning för drottning Victoria om att bättre uppfylla de representativa pligter som tillkomma en drottnivg. Bladet säger: Landet gör, hvad det kan; det ger drottningen stolta palatser, en hofunderhållning som består af flera rika landskap, ett mycket gynnadt och privilegieradt lifgarde samt allt annat, som erfordras för tronens glaus och beqvämlighet. Folket ser talrika kejserliga och kongl. gäster i vår hufvudstad, det ser, att medlemmarne af vår konungafamilj emottagas på ett lysande och gästfritt sätt, hvar de visa sig. Men våra egna palatser stå till det mesta öde och tomma; de stöta ögat genom det dystra intryck de framkalla, och derför att man anser dem för onyttiga. Vår författning lemnar ej mycket rum för kungl. inblandning, men det britiska samfundet medgifver den högste herren eller damen i landet ett ofantligt inflytande i god eller dålig riktning. Drottning ictoria är både för Irland och England åden stora frånvarande. Det skulle vara illojalt att dröja for mycket vid denna sjelfåtagna landsförvisning och frivilliga afstånde från makt och värdighet. Men man måste äften tänka på framtiden. Drottningen har redan flera ättlingar än någon föregående suverän i vårt land. Vi hoppas, att hon skall upplefva, att parlamentet uppmanas till att bevilja anslag för ej få af hennes barnbarn. Men när man redan nu visar en stigande hog för att hänvisa H. Mt. till hennes egna inkomster, hvem kan då svara för nationens eller parlamentets ställning om 20 år? Vid den tiden kan H. Mt. kanske ha köpt och byggt mera, kortligen, gjort mera af allt; blott icke det, hvartill hennes inkomster äro afsedda. Civillistan ålägger vissa offentliga pligter; om dessa försummas, skola olyckor förr eller senare följa. England tillåter ej någon att undandraga sig sin pligt, om icke en bjudande nödvändighet föreligger; det säger till en hvar, som gör det, att han sjelf prisgifver sin ställning. Detta skal mäsligan i3333 2