Frän Utlandet. Det framgår allt tydligare at förbållandena, att den s. k. revolutionen af d. 18 Mars i Paris icke åsyftade annorlunda än till namnet att grundlagga republ ken, som då redan existerade, eller att tillförsäkra Paris större kommunala frioch rättigheter. Det var — och man bör väl fastbålia vid detta faktum, emedan deri ligger grunden till dessa starka socialistiska rörelser, som nu uppröra vår verldsdel och autsgligen skola komma att ännu länge göra det, tills någon modus vivendi utfunnits, hvilket jemnar de för skarpa motsatserna mellan rikedomen och icke-rikedomen — det var ett våldsamt utbrott af det hat, som uppfyller dem, hvilka kalla sig fattiga, mot dem, som de kalla rika. Detta hat eller denna afund hade länge retats af dessa pressens zigenare, hvilka älska att vistas i agitationens samum, emedan den, på samma gång den hotar att qväfva samhället, öfversällar dem sjelfva med guldsand. De älska att, medan de reta trasorna mot de guldsmidda, sjelfva krafss guldstycken ur trasorna, för att med deras trollspö kunna öppna porten till njutningarnes lustgårdar. Och de af dem vilseledda massorna inbilla sig, att det språk, som talas till dem, är den osminkade sanningens; sålunda medvetna om sin rätt, göra de konsulsiviska kraftyttringar, för hvilka också samhället då och då uppröres så, att djupets massor slungas upp på böljornas spets, under det att de höga deruppe sjunka ned eller försvinna för en tid. När sålunda makten råkar i händerna på massan, eller rättare på dennas ledare, sker det tyvärr icke, att förståndiga teorier genomföras i verkligheten eller att gagneliga reformer på ett klokt sätt tillämpas. Man frossar blott i njutningen af de medel, som makten nu lemnar i deras ego, och massorna börja att sjelfva esterbärma dem, som de nyss stött