Göteborgsposten – 5 augusti 1871, sida 6

stor ifver alt tjena honom, men Lowndes hade alltid undanbedt sig hans goda tjenster. Den höge embetsmannen hade nyss slutat sin frukost och befann sig i sitt arbetsrum, sysselsatt med att i en morgontidning läsa en artikel som innehöll skarpt tadel mot honom sjelf. Tan lyftade på hufvudet, lade tidningen ifrån sig och sträckte fram handen. — Hvad för er hit vid denna ovanliga timma, Lowndes? Jag visste ej att ni var istaden. Huru mår er mor? Tack, förträffligt. Jog önskade ett samtal med er, derföre kom jag tidigt. Saken är den att jag, så otroligt det än kan låta för er, är uppledsen vid att ej ha någon sysselsättning. En hastig förändring, eller hur? I likhet med mina andra vänner har ni alltid ansett mig för att vara mycket lat. Nu har jag börjat inse att det är ett misstag. Jag tror visserligen ej att jag duger till mycket, men jag har kommit för att säga er att om ni kan finna något att göra för mig, skall jag göra det. På samma gång ministern uttryckte sin tillfredsställelse med sin kusins förändrade afsigter, erinrade han honom att tjonster och ewbeten ej Åväxto på träd; att tidniogarne och allmänheten nu utöfvade en skarp kontroll öfver att statens tjenster ej tilldelades åt sådana personer, som ej voro meriterade, och slutligen att han, ministern, för närvarande ej visste någon syssla som kunde passa Lowndes. Men han lofvade att ha dennes önskningar i minnet och uppmanade honom att sysselsätta sig med studier af lagfarenhet och dylikt, Derofter tog hons kusin afsked, (Forts.)