Göteborgsposten – 5 augusti 1871, sida 6

TTAIL UUIAIIUCL. Senare Post. Vära läsare ha ofta delgifvits tidningsoch telegrafnotiser från Frankrike om, att man inom nationalförsamlingen i Versailles sökt åstadkomma något slags enighet om att genomdrifva ett beslut, hvilket tilltörsäkrar Thiers chefsbefattningen för verkställande makten i Frankrike under ett visst antal år. Alltmer och mer framträder nodvändigheten af ett sådant beslut. Thiers och ministrarnes makt måste särskiljas, så att de senare kunna ogillas af församlingen, utan attden förre derför behöfver att rubbas i sin ställning. Man har redan i mer än en månad sysselsatt sig med att finna en dylik kombination och högern tror sig hafva löst uppgiften. Thiers skall göras till ett slags provisorisk suverän, som är höjd öfver omröstningarne i församlingen, men skall i afseende på ministeriets sammansättning böja sig för nationalförsamlingens vilja. Thiers sjelf skall endast finna ringa behag i detta system, och han vill åtminstone bibehålla sin ställning såsom konseljpresident, för att han skall kunna deliaga i debatterna, så ofta han finner det ändamälsenligt. Ordnandet af denna sak erbjuder således ännu stora svårigheter; men den är af så stor vigt, att den måste ofördröjligen redas, om icke Frankrike skall utsättas för faran af att se opinionens stormvind i hvad ögonblick som helst kasta maktens spira omkring, hvarigenom betänkliga oredor kunna följa. Man kan neml. lätt föreställa sig, huru det skall komma att gå, om en Gambetta eller andra möjligen blefve uppburna af en tillfallig opinionsvind, så att Thiers måste afgå och sedan olika maktsökare skulle kifvas med hvarandra om makten, isynnerhet i ett land der de politiska passionerna äro så lätta att uppröra som just i Frankrike. Journal des Debats meddelar några intressanta upplysningar om de mot insurgenterna nedsatta krigsrätternas arbetareordning: Insurgenterna skola dömas efter den allmänna rätten, hvilket förkunnades af regeringen några dagar före Paris intagande. För män, som beskyllas för att ha burit vapen eller deltagit i ett borgerligt krig mot den lagliga regeringen i ett departemeut under belägringstillståndet, är krigsrätten det lagliga forum. Hos en del af allmänheten råder många irriga föreställningar om krigsrätterna och den här gällande proceduren. Många föreställa sig, att de döma i brådskande hast, i det de förvexla dem med ståndsrätterna, hvilka endast kunna försvaras, då striden ännu rasar. Krigsrådet består af en president (öfverste eller öfverstelöjtnant), två kaptener, en löjtnant, en underlöjtnant och en underofficer. Undersökningen företages med samma omständlighet som vid de civila domstolarne och försiggår icke det ringaste fortare. Den ledes af en officer, neml. en kapten, som inhemtar vittnenas förklaringar, förhör den åtalade och lemnar en framställning af saken. När undersökningen är slut, tillställas målets aktstycken republikens kommissarie, vanligen en bataljonschef, och han skickar dem med sina konklusioner till generalen. Denne utfärdar derpå en befallning om, att den åklagade skall försättas på fri fot eller ställas inför krigsrätt. Stämningen öfverlemnas till den anklagade tre dagar före krigsrättens sammanträdande, och han underrättas för hvilken förseelse han anklagas, hvilken lag som skall på honom tillämpas och hvad vittnena heta. Han underrättas tillika om, att ifall han icke väljer en defensor, så skall en sådan bli honom tillskickad. När domen skall afkunnas, ställas likasom vid en jury bestämda frågor till krigsrätten, och till deras besvarande mot anklagade erfordras en majoritet af Sröster emot två, under det att förklaringen om, att mildrande emständigheter finnas, kan afgifvas med enkel majoritet. Straffet bestämmes med en majoritet af 5 röster mot 2, och om det ej finnes ett så stort röstantal för något straff, gäller den mening, som är gynsam för den åklagade. Dessa bestämmelser äro ännu förmånligare för den anklagade än den civila kriminalrättens. När man betänker, att den här skizzerade proceduren skall tillämpas på 30,000 personer, så kan ingen förväna sig öfver, att ransakningen kräfver lång tid. Det är icke heller ännu slut på långt när. Men, säger man, upprorets chefer, medlemmarne af Kommunen, hvilka togos på bar gerning, kunde likväl förr ha ställts inför rätta; det fordrades ej någon långvarig ransakning för att komma på det rena med deras brott, man beböfde egentligen endast bevisa deras integritet. Men äfven i afseende på dessa män erfordrades det likväl långvariga och omsorgsfulla undersökningar för att noggrannt erfara hvar och ens roll, konfiskera papper och blotta deras förbindelser sinsemellan och med utanför stående. Det är just detta, som man försökt att göra, och om denna process lemnar oss en sann skildring af Kommunens hemliga historia, så kan man ej klaga öfver att undersökningen kräft tid; ty ett sådant tillvägagående har icke allenast stor betydelse för utgången af processen, utan är äfven af vigt för hela landets framtid. Man har på många sätt sökt att befrämja saken. I st. f. att transportera de insurgenter, som icke befinna sig i Versailles till denna stad, har man låtit de officerare, som företaga undersökningen, resa till fångarnes olika vistelseorter, och härigenom har mycken tid sparats. Derjemte må äfven frambållas, att officerarne äro särdeles raska och arbetssamma män. Det skrider likväl långsamt framåt, och det kan ej vara annorlunda. Regeringen har knappast gjort sig någon riktig föreställning om, hvad för personal som erfordras till en regelmessigt inledd rättegång mot 30,000 personer. Allt, hvad som står i samband med dett uppror, har jättelika dimensioner. Man började med att samla alla insurgenterna i Versailles, men man måste hastigt fördela dem, emedan hopandet af så många menniskor ej blott kunde vara skadligt för helsotillståndet, utan ätven bli farligt, emedan bevakningen snart skulle bli illusorisk. . De flesta insurgenterna uppehålla sig f. n. på olika punkter af Frankrikes kust; några äro ombord på krigsfartyg å Brests redd, andra å Belle-Isle, å Oleron, i Rochefort och på ön Aix. I Versailles finnas blott 2000 upproriska soldater, hvilka äro samlade i Satory, och c:a 1800 civila insurgenter, hvilka äro inspärrade i Orangeriet. Denna vistelseort erbjuder vida gynnsammare vilkor för helsan än