Göteborgsposten – 3 augusti 1871, sida 6

afsked och spatsera in på fältet samt komma just lagom för att — ingenting få se af den nyss började högtidliga prisutdelningen. Denna försiggick nemligen på den låga estraden framför jagtpaviljongen, som under hela tiden var omgifven af en så tätt sammanpackad åskådaremassa, att sjelfva pristagarne endast med tillhjelp af ordningens väktare kunde bana sig fram till den plats, hvarifrån konung Carl egenhändigt till dem öfverlemnade de välförtjenta prisen. Vi föreställa oss att denna akt, kanske den mest högtidliga under hela mötet, fått en helt annan och mindre alldaglig karakter, om den försiggått på en några alnar högre läktare, å hvilken IL M:t och prisdomrarne varit placerade och till hvilken pristagaren synlig för allas ögon kun nat uppstiga, under det att åtminstone ett och annat af de prisbelönta djuren, t. ex. racehästarne och de rörligaste bland nötkreaturen, samtidigt passerat revy nedanför tribunen. Men — låtom oss ej förglömma vårt löfte att i dag ge en, om också mycket kortfattad skildring af vår intryck från utställningens animala afdelning. Hästen är med rätta ansedd som det ädlaste bland alla djur, vi börja dertöre med honom. Det ligger i sakens natur, att man omöjligen kan så en tillräckligt klar och lefvande bild af de mer eller mindre fullblodiga djuren, der de i sina beqväma Veerelser lugnt intaga sin middagsmåltid, man måste-ha sett dem inom rivgen i raskt lopp utveckla hela behaget af en smidig kroppsbyggnad, sammetsglänsande hud, en likt svanens böjd hals. Allt detta kan ni emellertid, med god fantasi, föreställa er om ni kastar en blick på, bland fullblodshästar; grefve C. A. Beckfriis bruna sto eller kammarherre H. Rolenkrantzs fuchsd:o (båda engelskt fullblod) och vidare de af hrr frih. U. von Essen, grefvarne C. Reventlow och G. von Diiben, Skånska Sockerfabriksaktisbolaget. grefve G. Sparre, Alfr. Evers, N. Pålsson (flera vackra djur), P. Millqvist, S. Olason. J. H. Littorin w. fl. utställda. Då bland prisdomrarne för denna afdelning äfven befinner sig utgifvaren afTidning för IIästvänner, grefve C. C. Wrangel, torde vi snart bli i tilltälle att efter nämnde, den nordiska Sportens särdeles väl redigerade organ, meddela några mera detaljerade, på full sakkännedom grundade omdömen om de mera framstående bland mötets Bucephaler. Vi nalkas nu den för ett nutidens landtbruksmöte måhända mest intressanta afdelningen: Afvelsdjur och Gödboskap. Enstämmigt och allmänt har det bifall varit, som skänkts åt denna, utan tvifvel den yppersta kreatursutställning, hvilken någonsin förekommit i Norden. Med katalogen i hand och blicken stadigt fästad på de blå, gula och röda band och d:o blanketter, hvilka utvisa de resp. första, andra och tredje pris, som tillfallit de förnämsta bland dessa finner ni, från och med igår, den bästa ledtråden i denna labyrint af lefvande biffstekar och modersmjölksreservoirer, men vi skulle begå en oförlåtlig orättvisa om vi ej här särskildt utmärkte några af de mest remarkabla bland dessa nöt, i ordets ädla bemärkelse. Betrakta till exempel utställningens förnämsta prydnad, hr Azel Dicksons hvita qviga af korthornsrace, som vid en ålder af 5 år och 241 dagar tramter ett hull, öfverväldigande ej blott för äskådaren utan äfven för henne sjelf. Men också har hon ej nöjt sig med en vanlig ladugårde enkla utfordring. Se här hennes matsedel sedan den 9 November 1870: Kofvor, kålrötter och foderbetor, derefter kokt potatis med gröpe, agnar och hackelse, blandadt till jäsfoder samt litet linfrökakor. Nå, nå, det behöfves en massa legymer till en dylik portion kött! Dernäst torde hr C. G. Romans jätte-oxe vara värd vår uppmärksamhet. Maken till kolossalt djur har näppeligen någonsin freqventerat vår stad, han är till den grad korpulent, att han nödgas agera liggende Fe hela dygnet om. Då och då gör en nyfiken åskådare några vanmäktiga försök att med mer eller mindre höfviska lämpor få honom att resa på sig — lyckas icke! — han endast vänder på det väldiga hufvudet, utstöter ett sakta bölande och ser på den förmätne med ett par melankoliska ögon, hvilka liksom tyckas säga: Dåre! Om jag bara ville!. Ja, ve dig, påflugne besökare, om den oxen kände sin styrka! Och så törglöm ej att beskåda Alnarps landtbruksinstituts präktiga ungtjur, hvars svarta pels eorgfälligt hålles ren at en egen Åkammartjenare, vida mera nitisk och påpasslig än den bästa borstis. Vidare Skånska Sockerfabriksaktiebolagets, hrr Kockums, Viet. Lundströms, Celsings, V. af Sandeberys, C. Ekmans, JWallis, L. Bergendahis m.fl. präktiga kreatur. Huru gerna skulle vi ej nu vilja beledsaga er till de idylliska bås, der de välgödda svinen vräka sig i ostördt lugn, till de fromma fårens betydligt renare gemak, till Angeragetterna och killingarne, till hönsburarne. der gynnare i allongeperuker lika lordmayorne eller hvita skygglappar som kapplöpningshästarne skrocka af glädje öfver att ha fått pris eller missnöje ötver att ha gått miste om det, till gässen och — ankorna ... ja det vore utan tvifvel en smal sak det, men den mäktige potentat, som benämnes faktorn säger stopp! och er ödmjuke tjenare nödgas draga sig tillbaka med ett blygsamt: Au revoir! — — — — KH FJ Fr — — — — — ? Rn rn t:: — 23 2ä2 i —— S — etf— ÖÖL.. ar AA