Göteborgsposten – 2 augusti 1871, sida 1

blef beslutadt att två och två skulle söljas åt för att under natten i olika distrikt af staden uppklistra protesten, som trycktes i flera tusen exemplar. Hvar och en erhöll sin packe och en för ändamålet erforderlig klisterburk. Undertecknad, som fått stadens nordvestra del på sin lott, måste efter att förgäfves ha väntat på den för honom utsedda följeslagaren, anträda den äfventyrliga promenaden ensam. Men bra gick det, trots det att mången tysk i glädjen öfver morgondagens triumf glömde sig ute långt efter midnattstimmen och, vid det han öfverraskade mig i mitt arbete uppåt väggarne, helt vänligt sporde hvad jag hade för mig. ) am posting bills for the celebration to-morrow, you knoro, svarade jag helt kort och sanningsenligt hvarje näsvis frågare, som, då mörkret hindrade honom ifrån att sjelf taga notis af innehållet, lät sig nöja med det föga upplysande beskedet, under antagandet att jag var en vanlig affischör i någon tysk broders tjenst. Det var först fram på morgonen när solen nyss gått upp och då jag var sysselsatt med att smeta fast de återstående exemplaren utanför ett 8 k. meat market som jag var nära att bli allvarsamt fast. Fem å sex slagtardrängar rusade neml. på en gång till, och förr än jag hunnit undan, hade de läst hvarom frågan var. En af dem slog mig, icke just så särdeles mildt, på axeln och började att på ett språk, som nogsamt förrådde hans tyska härkomst, i kamraternas närvaro med mig anställa en examen, hvilken jag näppeligen skulle undsluppit helskinnad, hade icke i sällskapet befunnit sig en irländare som genom att från mig afleda stormen på sig sjelf, gaf mig tillfälle att begifva mig dädan. Längre fram på dagen gick jag ut att beskåda mitt verk och fann det ganska godt; men så tyckte icke tyskarne, hvilka, svärjande, hade all möda att från sin egna husknutar och fönsterrutor bortrifva eller rättare borttvätta (utmärkt klister!) die verdammten Papiere. — ÄIllinois Staatszeitung, den förnämsta af de här i Chicago utkommande tyska tidningarne, tackade oss sedan på sitt gätt, för besväret, hvilhet hon betecknade såsom ett bland härv. skandinavers många, lika vanmäktiga som dumdristiga, oppositionsförsök mot den bildade och bildande tyska nationen. Härv. franska konsuln tycktes dock betrakta saken från en annan sida, i det han på omvägar gjorde sig underrättad om huru han skulle finna en af konspiratörerna, hos hvilken han anhöll om några tilläfventyrs öfverblifna exemplar af upprorsplakatet, dem han ville öfversända till Frankrike. : På tal om denne konsul kommer jag att tänka på vår, br P. L. Hawkinson, som nyligen inlemnat sin afskedsansökan och om hvilken jag för c:a 1, år sedan i ett bref till Göteborgs-Posten yttrade mig — jag är skyldig att erkänna det — kanske något för skarpt. Då det ömdöme, jag förut uttalat rörande åtskilliga andra bland våra mer framstående landsmän här i Chicago, står fast äfven nu, sedan jag lärt känna dem något närmare, vill jag särskilt med afseende på hr Hawkinson hafva det sagt, att jag tror det han under andra, något mer gynnande omständigheter af godt hjerta skulle hafva uträttat mera godt för de svenska och norska emigranterna än han nu ansett sig kunna. Han synes mig vara en på det hela välmenande, men för en sådan plats allt för svag man. Han älskar lugnet vida mer än stormarne, och han torde således vara ganska nöjd vid tanken på att snart bli den besvärliga befattningen qvitt. Hvilken af de många sökande som skall bli hans efterträdare, är oss ännu alldeles förborgadt, men finge jag råda, bletve en medelålders, verldserfaren och verkligt godhjertad norrman vid namn II. B. Storm den lycklige. Här utkommande svenska tidningar förorda mot hvarandra två svenskar, hrr Landergren och Linderborg. Den förstnämnde at dessa två är en ung man, nyss hitkommen från New-York och fullkomligt obekant på orten. IIr Linderborg har deremot, såsom ledare af de angelägenheter, hvilka tillhöra konsul Hawkinson i hans egenskap af emigrantagent, vistats här längre, men är föga känd utom det lutherska prestpartiet, till hvilket han, ensidigt nog, funnit för godt att sluta sig. Detta i förening med det att han tjenstgjort och har för afsigt att fortfarande tjenstgöra såsom emigrantagent eller såsom biträde åt en sådan, gör honom, i min tanke, mindre lämplig för svensk-norska konsulatsbefattningen i Chicago. Smällandet och smattrandet fortgår ännu med oförminskad fart utanför mitt fönster, och jag vill icke förneka mig nöjet att för en stund kasta mig in i hvimlet. Ännu några timmar, och allt skall vara tyst. Nära hundra är ha förflutit sedan verlden lyckönskade ett befriadt Amerika. Huru skall här se ut ytterligare ett sekel efter den dagen?