Göteborgsposten – 1 augusti 1871, sida 1

handlingen af flera vigtiga srågor, bl. a. i afseende på den då pågående om sjöfar-varets organisation. Kapt. Brakel var son till aflidne banko-kommissarien Brakel och broder till riddarhussekr. Otto Brakel. Han var ogitt och hade hunnit en ålder af 54 år. Landtbruksmötets krönika. II. Grupper och personnager Lifvet är en resa, under hvilken man mötes, skiljes åt, i ofrid eller srid, alltefter omständigheterna, för att måhända sedan aldrig mera stöta tillsammans. Stundom ske dessa möten i stort: anordnas de af dem, hvilka hålla de politiska trådarne i sina händer, sker det vanligen i ofrid och menniskorna mötas då i den honetta afsigten att, om möjligt, totalt förinta hvarandra, detta benämnes: krig och vid dessa möten förspillas på några få månader hvad fredens välsignelse under åratal skapat. En angenäm motsats till detta slags möten, hvilka civilisationen tagit i arf från råheten och barbariet, utan att någonsin tänka på att göra sig urarfva, bilda de fredliga möten, som menniskorna ställa till för inbördes upplysning i intellektuelt, utveckling i materielt hänseende. Sålunda uppstå fredskongresser, riksmöten, kyrkomöten, vetenskapliga, industriella möten och margfaldiga andra. Det trettonde allmänna svenska landtbruksmötet, som idag öppnas härstädes, är ett sådant fredligt möte. Måtte detsamma bära goda frukter för vårt land, leda till gynnsammare resultat än — fredskongresserna för verlden! ÅIIvad stort sker, sker tyst, säger en berömd häfdatecknare, men om vi skulle vilja anse landtbruksmötet som någonting stort — och det torde vi idag, efter en vandring omkring utställningsfältet, nog göra allesammans — kräfver dock sanningen omtala, att de sist förflutna dagarne företett en liflighet i vår stad, -en rörelse på flera af dess punkter, som varit raka motsatsen till hvad vi vanligen kalla tystnad. På utställningsfältet har naturligen den största lifligheten koncentrerat sig. I de olika utställningslokalerna har man haft fullt upp att göra för att få alltiog i ordning till bestämd tid och då slutligen ordning inträdt i det kaos, som ännu för några dagar sedan der mötte besökarens blickar, ha allvarliga män, prydda med bandrosetter i de fosterländska blå och gula färgerna, jurymännen, infunnit sig för att granska och döma. I åtskilliga af lokalerna har granskningen kunnat försiggå i lugn och stillhet: man behöfver ej komma mycket buller åstad för att bedöma ett fiskegarn, en anjovislåda, en hemväld matta, en säck Probstejerråg eller en grupp blommande buskväxter. Annat slag när det blir fråga om t. ex. tröskverk och andra landtbruksmaskiner. I den afdelningen har också varit ett doft maskinbrummande dagarne i ända och mer än ett utrop af beundran har aflockats den oinvigde, då han sett huru den menskliga uppsinningsförmågan, med ångan till bundsförvandt, framtrollat en ångarbetare, som ensam uträttar hvad ett tjogtal dugliga menskliga arbetare på mångdubbel tid förgäfves skulle söka uträtta. Kom med mig ut på landet och ät middag idag, ljöd i Lördags i våra öron en vänlig röst, der vi stodo i fiskeriutställningshuset, försänkta i förvåning öfver den ofantliga sillvaden, som ensam tyckes fylla byggnadens ansenliga tak. Hjertans gerna, men... — Se så, inga men, besluta dig genast, ekipaget väntar. — Nå, kör! Vi begåfvo oss till ekipaget, det var helt enkelt Thomsonska landsvägslokomotivet. Liksom englarne i Jakobs dröm stego vi nu upp på en stege och hamnade lyckligen i en stor lastvagn, befinnande oss der i sällskap med ett stort antal manliga resande, alla försedda med den betydelsefulla jurymansdekorationen, idel celebriteter allesammans, bland hvilka vi i vår obetydlighet kände oss till mods som en Spurv i Tranedands. Men en rolig dans var det i alla fall och egendomlig var den känsla man erfor vid att färdas framåt landsvägen, dragen af den frustande ånghästen framför den kolossala rapphönan, ty skakade gjorde vagnen med besked. Solen sken så vackert och himlen såg lika blåögd och vänlig ut som den första tanke som Loke hade, utan att det ringaste låtsa om, att ban hade isitt ondskefulla sinne att tjugofyra timmar derefter låta sina himmelska regnduscher spela med en fart och en vattentillgång, som ingen jordisk störtdusch mäktar efterlikna. Framåt gledo vi förbi grönskande ängar och skogbekrönta kullar, menniskobarnen tittade undrande ut genom sina fönster och en häst, som betade på en äng vid sidan af landsvägen, gjorde helt förbluffad en paus i sin vegetabiliska dinåe och betraktade vårt ekipage med ögon, hvilka tycktes säga: IIvad behagas, skapelsens herrar, skulle man verkligen på gamla dar kunna hoppas att få vara i ro för er, era plågoandar! Vi lemnade honom i hans sanguiniska pensger midtibland timotejen och rullade vidare. Snart voro vi framme vid målet: en af de många täcka vilor, som ligga strödda utmed Danska vägen och så stego englarne utför stegen igen. Vägen till paradiset bär uppåt, säger man, men här stego vi ner och inträdde i ett jordiskt paradis, der visserligen en engel vaktade vid sm mm — hh ÖA — — 5 —2— — nt — — —