Göteborgsposten – 28 juli 1871, sida 1

— m. a. o. statsskicket bli fullt parlamentariskt. Bör vår konstitutionella utveckling då ske i riktningen af norsk eller engelsk parlamentarism? För vår del tro vi det förstnämnda. Sveriges historia är dess konungars, har man sagt. Det ligger visserligen en ej ringa öfverdrift i dessa ord, på hvilken period af vår historia man än vill söka tillämpa dem, ty i vårt, den gamla folkfrihetens land, har dock folkets ord varit det bestämmande vid afgörandet af landets öden och dess handlingar fylla tideböckernas fleste blad. Men så mycket är sannt häri, att vi i regenten önska se en personlighet, utrustad med makt att såsom sådan handla, och ej blott en arkitektonisk sirat på statsbyggnaden. Hvad betydelse eger väl Englands regent? Han är den, som på folkets vägnar utöfvar värdskap mot de främmande furstar, hvilka hedra landet med besök; han är den, som vid ett jernvägsföretags början tager det första spadtaget och vid dess fulländning nedlägger den sista skenan, kortligen taladt, den, som vid stora nationella företag gifver åt desamma ådie letzte Weiver. Och han är slutligen den, som håller ett hof samt derigenom sätter John Bull i tillfälle att vid sin sträfvan efter en allt förnämligare social position slutligen nå det höga målet att sjelf och med familj bli presenterad vid hofvet. I politiskt hänseende är han knappt hvad man kallat pricken på i. Att tilldela endast en sådan roll åt sin konung öfverensstämmer ej med svenskt föreställningssätt, som deremot utan tvifvel skulle kunna förlika sig med den plats, som i Norges konstitution är regenten tillerkänd. Norgo närmar sig republiken i lika hög grad som England, men den demokratiska, ej den aristokratiska. Dess författning tillerkänner konungen en konstitutionel betydelse, då den låter honom ega ett verkligt om ock suspensivt veto samt derigenom utgöra den återhållande kraften vid förhastade beslut. Det fina drag i Norges konstitution, hvarigenom regenten aldrig tvingas att emot sin bestämda öfvertygelse bekräfta ett beslut, utan detta blir lag ?om end Kongens Sanction ikke paasölger, synes oss för öfrigt mera värdt än alla de sammetsomhöljen, i hvilka Englands parlament inlindar sin på regeringen använda tumskruf. När man så mycket svärmar för att i vårt land införa den engelska parlamentarismen till alla dess delar, glömmer man för öfrigt en ej ovigtig omständigbet: den nemligen att konseqvenserna af detta samhällsskick ej hunnit fullt dragas. Så länge de bekanta rotten boroughs existerade, utgjorde Englands underhus en samlingsplats för bördsaristokratien. Efter upphäfvandet af dessas valrätt insläpptes äfven ponningaristokratien, uppblandadt med ett och annat element som ej egde annat än hög intilligens att åberopa såsom förtjenst, men aristokratisk blet korporationen fortfarande. Man jemföre nu detta så sammansatta underhus med vår Andre kammare, och man torde medgifva att konungamaktens arttagare i de båda länderna äro olika qvalificerade! Ur principiel synpunkt utfaller visserligen jemförelsen till vårt samhällsskicks förmån, men praktiskt sedt gestaltar sig saken annorlunda. Genom den senaste ändringen i vallagarne komma troligen äfven i Englands underhus platserna att besättas på annat sätt än hvad hittills varit fallet. Arbetarne skola så småningom göra sitt ord gällande, och då, då först, kommer Englands parlamentariska styrelsesätt att bestå sitt prof.