Göteborgsposten – 27 juli 1871, sida 2

frihandeln eller det fria utbylet mellan nationerna. Mot båda dessa uppreser sig Thiers, som, besynnerligt nog, synes hängifva sig åt den bedrägliga villan, att man ännu i ångans och elektricitetens dagar kan uppdraga kivesiska murar mellan folken, och tror, att kabinetterna skulle kunnat motsätta sig de splittrade nationalitets fragmenternas sträfvan efter enhet, hvilken sträfvan ingenting annat är i verkligheten, än en tillämpning at den moderna satsen, att folken ej längre är furstarnes egendom, utan sjelfva lefvande organismer, hvilka derför ock sjelsva förfoga öfver sitt öde. I afseende på Thiers försök att nedbryta frihandelssystemet, synes han möta så starkt motstånd, att hans regering deri vacklar, och man har numera icke något annat skäl att åberopa, än de nordamerikanska Förenta Staternas finanspolitik efter det borgerliga kriget, genom hvilken höga tullar stadgats, de der tillstadt regeringen att i betydlig mån reducera sin under kriget ådragna statsskuld. Och bedraga ej alla tecken, skall man slutligen nödgas uppgilva äfven den hållpunkten och ansluta sig till Englands system genom att bibehålla endast några få kassaartiklar. På samma sätt måste det komma att gå med Thiers ställning till utrikespolitiken. Italiens enhet var en nödvändighet, och det skall städse lända det andra kejsardömet till ära, att det kraftigt befrämjade denna enhet, fastän det verldsliga påfvedömets fall måste deraf bli en oundviklig följd. Förr eller senare skulle äfven den tyska enheten följt. Detvar Österrikes enfaldiga politik att, då det märkte ovädret från Preussen, icke försona Italien, för att kunna ensamt vända sig mot Preussen, som gjorde, att den tyska enheten, i stället för att organiskt utveckla sig på fredens och frihetens väg, blef ett ytterligare revolutionärt element i vår verldsdel derigenom att den äregiriga preussiska politiken skyndade att begagna det tyska folkets enhetsbehof till medel för sig och för att sätta den tyska kejsarkronan under den preussiske konungens pickelhufva. Den italienska enheten kan Thiers icke krossa och hans ord om påfvens oberoende skola väl derför inskränka sig till en fras om bevarandet af påfvens andliga oberoende, såsom Italien verkligen garanterat honom den. Jules Favre har såsom utrikesminister anslutit sig till denna åsigt, och att Thiers vill det oaktadt fortfarande bibehålla Favre vid portföljen, visar, att den gamle statsmannen icke skall länge motsätta sig tidens ström i detta afseende, och den strömmen skall aldrig kunna så ledas, att Italiens enhet splittras och påfven blir på samma gårg en öfversteprest och en verldsherrskare som eger rätt att inkräkta på de katolska staternas rättsbefogenhet. Tbiers medgaf också, att Italien understödjes af hela Europa. Det skulle vara mer än bedröfligt, om det bland sina bundsförvandter hädanefter skulle sakna sin hittills bäste väv: Frankrike, inom hvars andliga (ej presterliga) verld råder en ytterst liflig rörelse, hvilken icke mera skall kunna förmås att trampa under fötterna nationalitetsprincipen i Italien, för att uppresa på ruinerna en prestmakt, som skulle föra verlden tillbaka i medeltidens mörker och bryta den moderna bildningens blomma, ty vetenskap, forskning och folkupplyening äro donoomma on styggelse! Denna tanke är lugnande. Ideerna äro starkare än männen. Och nationalitetsidn, idten om det fria utbytet mellan folken skola lefva, ätven sedan Thiers makt är all. Kronprinsen af Preussen synes icke bli synnerligt bortskämd i afseende på artighetsbetygelser från andra suveräners sida. Vi ha förut nämnt, huru drottning Victoria i England visat sig emot honom så oartig, att det väckt anstöt och ej blott gjorts till föremål för anmärkningar inam nraggen uftan sfvan I