Göteborgsposten – 27 juli 1871, sida 2

Frän Utlandet. Ett något fullständigare telegrafiskt referat angående Thiers yttrande med hänsyn till frågan om Frankrikes ställning till påfven föreligger nu. Enligt detsamma beklagade Thiers, att frågan blifvit väckt. Han sade sig icke skola förneka sina forna åsigter, men ville dock fästa afseendo vid de i Frankrike nu gängse åsigterna. De beklagliga (!!) lärosatserna om nationalitetsprincipen hade bortledt Frankrike ifrån dess traditionela politik om den europeiska jemvigtens upprätthållande och störtat Frankrike i dess senaste olycka. Förgäfves hade han förut fåästat uppmärksamheten derpå, att den italienska enheten skulle ha till följd den tyska enheten. Numera, då Italien blifvit en stark europeisk makt, uppstod frågan: hvad är att göra? Den franska diplomatien bör ingenting göra, som kan ha ett krig till följd. Italien understödjes af hela Europa. Den franska politiken är riktad på fredens bibehållande. Låtom oss anstränga oss om armens omorganisering och gifva den, bredvid dess ärfda egendomliga egenskaper, disciplin, undervisning och öfning; icke med blicken riktad på krig, utan af försigtighet, af förutseende, för att åt Frankrike bevara dess höga rang i verlden. Frankrike har pligter att uppfylla mot påfven. Talaren hade icke skrifvit något bret till den hel. fadren; det tillhörde ej honom att gifva denne några råd. Men Frankrike skulle städse stå öppet för påfven. De genom konkordatet skapade förhållandena kräfva påfvens oberoende. Tal. ville framför allt icke genom sin politik kompromettera Frankrikes intressen, men han ekulle dock göra allt möjligt för att skydda påfvens oberoende. I denna fråga intager Thiers, synes det oss, en så obestämd hållning, att man ej rätt kan förstå, hvart han syftar. Hans ställning är äfven häri motsatt hans utrikesministers. Så säges det, att Thiers röstade för den biskopliga petitionens hänvisande till utrikesministern, under det att denne deremot röstado i en annan riktning, eller för dess läggande till handling. Att Favre begärt afsked, är bekant; hittills har dock Thiers vägrat bevilja det. Det så förkättrade napoleonska kejsardömet befrämjade tvenne stora ider, hvilka hvardera blefvo i hög grad fruktbringande: neml. nationalitetsprincipen och principen om