Göteborgsposten – 27 juli 1871, sida 2

Uuppräatinalla SepiämucfrtfötolutionCus bunudA8v1 Landtbruksmötets Krönika. 1. Prodromer. Den stora dagen nalkas, den förste Augusti nådens år MNDCCCLXXI. då, för att tala i programstil, Ådet Trettonde Allmänna Svenska Landkbruksmötet i Göteborg kl. 9 f. m. å Exercisheden öppnas i Hans Maj:t konungens höga närvaro. Nu är det visserligen och rätteligen blott det andra och ej det trettonde allmänna svenska landtbruksmötet a Göteborg, men vi vilja ej tvista om ord. Enfin, vi ha fått i uppdrag att skrifva dess krönika. Det skulle vara ett stycke Herkulesarbete — detta sagdt utan något slags pik åt de prydliga fäbodarne på utställningsfältet, hvilka hvarken äro eller, som vi hoppas, skola bli några Augias-stallar — det skulle kunna förefalla som mer än en mans börda, om vi icke på förhand gjorde oss räkning på våra läsares öfverseende med vårt sätt att öfverse mötet, utställningsfältet och allt hvad dertill hörer, både de tvåoch fyrbenta maskinerier, som utgått ur den oupphinnelige mekanikers hand, som konstruerat verldsmekanismen, såsom ock de, hvilka den mest beundransvärda af hans inventioner — menniskan — sedermera teoretiskt utfunderat och praktiskt realiserat. Men, gunstige läsare, vänten Eder (stort E! märken hvilken artighet!) vänten Eder nu för allt i verlden ej inom ramen af vår anspråkslösa krönika några prof på djupa insigter i slandtmannaekonomi och ingeniörvetenskap— platt omöjligt! — det öfverlemna vi åt de fackmän inom landthushållningens alla hufvudbrancher, hvilka, etter hvad det förljudes, i sinom tid ännu låta sitt ljus lysa för menniskomen. Vi vilja helt enkelt söka förtälja hvad vi sett och kännt, men varen lugna, vi lofva att oftare se med Edra än med våra egna ögon och på så sätt skola nog våra åsigter sammanfalla och vi under våra vandringar härs och tvärs komma rätt väl öfverens. Mit herrskap, detta kallas att på förhand söka afväpna kritiken, kan man väl fordra mer at en kritiker? Skulle likväl nu någon afvogt sinnad mötesbroder mot oss vilja rikta ett eller annat mördande dolkstyng, så svara vi, också på förhand, med Magister Haqvini Sjögrens ord i söretalet till hans Lexicon Manuale Lateno-Suecanun cum breri Indice SuecoLatins, deri ban bl. a. yttrar: Hwarken helsa, tid eller håg tillåta mig, at beswara Fitsliga och oanständiga Critiker, om sådana härwid skulle göras. Boken (Krönikan) är ej af det slag, at antingen Religion eller goda Seder därwid något äfwentyra. Om, oaktadt all anwänd flit (!) och acktsamhet () nå gra fel wid et Ord, en titation, en accentuation, blifwit begångna, få utwisa de wäl mina menskligheter, dem jag gerna widgår, men utgöra ej några Högmålsfaker, fom förtjena, at twista om. Dock är detta endast sagdt til owänliga Tadlare, hwilka hellre rådas at framskaffa något bättre i detta ämne, än förnöta tiden med onös digt gräl. På ett annat ställe i företalet talar han om svårigheten att undwika Trycfel; äfven i detta hänseende förvänta vi oss ett mildt och skonsamt bedömande af våra benägne läsare, särdeles af dem, hvilka vi framför allt hoppas få räkna bland dessa läsare, männen af facket, hrr landtbrukare sjelfva, ty de veta allrabäst, att det ibland kan vara qvistigt nog att få en fullkomligt duglig och oklanderlig — rättare. Men nu lemna vi Håka Sjögren i ro och utropa med en annan svensk törfattare: Er vårt famntag, millioner! De flesta märkvärdigare tilldragelser här i lifvet bruka, som man vet, föregås af tekn och under, om icke alltid i solen, månen och stjernorna så åtminstone på jorden. Så äfven med landtbruksmötet. En mängd af stadens offentliga och enskilda byggnader har erhållit en ny oljeklädning, väl behöflig ej blott för snyggheten och prydligheten utan äfven för det myckna regnandet, namnplåtarne på gathörnen bli så småningom uppfriskade, gaslyktorna nere vid Skeppsbron ha sedan några dagar börjat sprida sitt vägledande sken i den mörka natten och — tack, Drätselkammare! — från och med nästa vec