Göteborgsposten – 25 juli 1871, sida 2

Från Utlandet. Amed6e Achard, en bekant fransk författare, som under sista kriget var korresp. till Moniteur, har nyligen i Gaulois skildrat kejsar Napoleons hållning vid Sådan och gjort det på ett sätt, som bär vittne om, att han duger bäst till att skrifva romaner, i hvilken branche han för öfrigt äfven vunnit sitt namn. Att alla menniskor 1 Frankrike genast i första ögonblickets raseri kastade sig öfver kejsaren och gåfvo honom hela skulden för landets olyckor, kan förklaras. Det är så lugnande att under stora olyckor kunna utpeka en viss, som bär det ansvaret, och ju mera man lastar på honom, desto mera känna alla andra sig lättade i sitt samvete. Men att samma system fortsättes ännu, är likväl förvånande. Kejsaren har visserligen efter Sådan haft många efterföljare, hvilka en kort tid tjenat till åskledare; men man kommer alltjomt tillbaka till Napoleon III, för att göra honom till den ende store syndabocken. Amåde Achard lemnar en mycket karrikerad skildring af Napoleon III, till hvars hospublicister han nästan räknades en gång; han har åtminstone aldrig angripit kejsaren före hans fall. För en del år tillbaka gjordes Napoleon III. till ett utomordontligt politiskt geni, hvarpå finnas de välialigaste vittnesbörd i de bref, som Frankrikes främsta vetenskapsmän och författare tillställt honom. Då han föll, blef han plötsligt en imbecil person, en gammal Cassander, som drogs vid näsan af sin omgifning och styrdes af sin hustru. Achard lemnar i sin novellistiska berättelse om Såödan den stereotypa skildringen af Napoleon III nu för tiden. Kejsaren gick omkring, berättar han, med dåsig blick och en cigarett i munnen, var likgiltig för allt hvad som skedde. och visade sig i civil drägt midt i armån. Såsom ett bevis på, huru likgiltig kejsaren var, anföres, att han åkte öfver ett lik, utan att visa det ringaste spår till sinnesrörelse, och att ban ej brydde sig om den förbittring som massan, hvilken omgaf honom, lade i dagen emot honom. Emot denna framställning har Paul de Cassagnac, f. d. redaktör i Pays, nedlagt en protest i Gaulois, och hvad man än må säga om hans språk och åsigter, så är likväl hans meddelande af intresse, dels derför att han uppträder som ögonvittne och dels derför att han äfven framvisar den andra sidan af medaljen. Cassagnacs bref till Gaulois lyder sålunda: Jag läser i eder ärade tidning en artikel, som jag ber eder tillåta mig att besvara. De i fråga varande raderna om Scdan äro undertecknade at Amedee Achard, officer af Hederslegionen från kejsardömets tid och en af de män, som genom sin karakter och talang varit en prydnad för journalistiken. Det är derför, som jag tillåter mig att hos honom beriktiga, hvad jag endast skulle föraktat hos en annan. Berättelsen är från början till slut oriktig; det är en starkt färgad bild utan sanning i teckningen. Jag åtföljde kejsaren till hans vagn, då han for bort för att gifva sig som krigsfånge, likasom jag äfven med geväret på axeln följde honom på valplatsen. Jag var tillstädes, jag har sett allt, och mitt ord säsom menig soldat är lika godt som hvarje annans, då det helt enkelt blott gäller händelser, vid hvilka jag sjelf varit tillstädes. Jag har under ett år icke befattat mig med politik; blott en enda gång, och detta ifrån mitt aflägsna fångelse, har jag höjt min röst för att högt förklara, att jag, som man anklagade för sammansvärjning i utlandet, alltid skulle sätta mitt fäådernesland ötver kejsardömet och min fosterlandskärlek öfver mina personliga sympatier. Jag uttalade tillochmed mycket hårda ord (mot kejsardömet) nnder intrycket af vår nationala skam, och jag ångrar icke denna ögonblickets bitterhet och stränghet; ty de ge mig i dag rätt att försvara kej