Göteborgsposten – 25 juli 1871, sida 2

huIHe-ouo vid något tillfälle so en skymt af denna glans, se royauteens imposanta emblemer. Bland de tillfällen då drottningens osynlighet i sin residensstad och underlåtenhet att der representera väckt särskild missbelåtenhet torde isynnerhet sådana kunna omnämnas, då kungliga personer gästat London, och att denna missbelåtenhet äfven sträcker sig till den samhällsklass som i England står tronen närmast, tycks man kunna sluta till af en rörande detta ämne och särskilt med afseende på kronprinsens af Preussen senaste besök i England författad uppsats, som stått att läsa i Pall Mall Gazette, en tidning hvilken, huru opartisk den i allmänna förhållanden än är, har namn om sig för att vara en aristokratiens organ. Vi meddela här nedan denna uppsats, hvars författare, såsom läsaren skall finna, ej skyr att tala rent ut i ämnet: — Det har vanligen — säger tidningen — anförts såsom ett starkt skäl för att gifva stora anslag åt engelska ministrar i utlandet, att de måste atväga sin gästfribet efter den makts värdighet hos hvilken äro ackrediterade. Englands ambassadörer i Paris och Wien intaga sin suveräns plats, och deras underhåll är naturligtvis och billigtvis tilltaget i en skala som står i proportion till de framstående platser de intaga. Det finnes dock en stor hufvudstad, i hvilken Englands suverän ej representeras, och den tid har kommit då de olägenheter som äro en följd af det förhållandet om möjligt böra afhjelpas. Denna hufvudstad är London. I London synes hennes majestät hvarken personligen eller genom ombud. Hon uppehåller sig der visserligen en eller två dagar ett par gånger under säsongen, och prinsen af Wales har någon gång i uppdrag att intaga hennes plats vid någon statsceremoni. Men vanligtvis står Buckinghampalatset obebodt från början af året till dess slut, under det prinsen af Wales bor i Marlborough House och blandar sig i hutvudstadens sällskapslif ungefär som en vanlig gentleman. Folk har vant sig vid att lefva under en monarkisk styrelseform utan någon synlig monark. Det är endast då man får se någon kunglig gist i Claridge eller något ambassadhotell som man erinras om att drottningen ännu lefver och kan bli sedd af dem bland hennes undersåter som behaga göra en pilgrimsfärd till Skotland eller ön Wight. Kronprinsens af Preussen uppehåll i preussiska ambassadhotellet har väckt denna erinran lifligare än vanligt och den förklaring som gifvits deröfver — att drottningen bedt sin dotter och måg göra ett besök hos henne i Osborne, och att det blott var deras egen önskan att ånyo se London som förmådde dem att på vägen göra ett besök hos grefve Bernstorff — anses allmänt vara otillfredsställande. Det är just det förhållandet, att arfvingen till Tysklands kejsarkrona och prinsessan af Storbritannien och Irland skulle vara underkastade valet mellan att icke komma till London alls eller att komma till tyske ambassadörens hus derstädes, som man anser tarfva en förklaring. Vi erkänna att det finnes några förhållanden som göra att man har mindre skäl till missnöje öfver att engelska hofvets nyare traditioner i detta särskilda fall ej lemnades åsido. Stötande såsom vårt sätt att mottaga kungliga gäster är, var det kanhända lika bra att det första undantaget ej skedde till förmån för en fältherre som nyss återvändt i triumf från ett krig, hvarunder detta land stått neutralt. Om det sätt, som anses godt nog för att välkomna regerande suveräner, hade blitvit förkastadt såsom otillräckligt då det var fråga om kronprinsen af Tyskland, torde franska folket ha tolkat kontrasten såsom en afsigtlig ringaktning mot dem eller såsom ett nytt exempel på huru engelsmännen visa framgången sin dyrkan. Det är mycket önskvärdt att en förändring åvägabringas; men det skulle kanhända ha varit mindre önskvärdt att den åvägabragts under dessa förhållanden. Men då kronprinsen och kronprinsessan af Tyskland härnäst komma till England, skola dessa undantagsförhållanden ej längre existera, och man torde få hoppas att före denna tid den enkla förändring som är erforderlig skall ha blifvit utförd. Det kan säkerligen ej vara nyttigt att, under det republikanska doktriner så hastigt som nu göra sig gällande i Europa, England i verkligheten lemnas utan en suverän under ett halft sekel kanhända. Om hennes majestät lefver till en mycket hög ålder och inga åtgärder vidtagas för att upphätva svårigheten, är dock detta just hvad som skall inträffa. En ny generation har redan kommit in i det offentliga lifvet sedan drottningen sista gången syntes intaga sin naturliga plats i det engelska samhallslifvet, och det är mycket möjligt att, då dessa unga män och qvianor spelat ut sina roller i verlden och i sin ordning få gifva vika för andra, samma sociala interregnum fortfarande kan existera. Det är nödvändigt att påpeka den möjliga skada som detta sakernas tillstånd kan bereda monarkiens framtid i England. Hennes majestät har ej halt orsak att beklaga sig öfver sina undersåters lojalitet, men ej ens kungar eller drottningar kunna hoppas att bli ständigt ihågkomna, om de ständigt lefva afskilda från verlden. Den som ej synes der glömmes, detta gäller för dem lika väl som för vanliga menniskor. Om det ej funnes uägot sätt att afhjelpa detta missförhållande, skulle vi ej anse det nödigt att fästa uppmärksamheten derpå. Det tjenar till exempel ingenting till att uppehålla sig vid de olägenheter, som tilltälligtvis uppstå för skötandet at landets allmänna angelägenheter deraf, att drottningen är några hundra mil aflägsnad från sina ministrar. Hennes majestäts helsa antages fordra dessa olägliga besök i Balmoral. Men de sociala skyldigheter som tillhöra hennes ställning kunde lika väl fullgöras at prinsen och prinsessan af Wales. En dag kommer då de måste intaga den plats i det sociala och offentliga lifvet som drottningen lemnatitom, och det finnes intet skäl hvarföre hennes majestät ej skulle ålagga dem att intaga denna plats genast. De åligganden, som tillhöra suveränen såsom nationens synbarliga öfverhufvud, kunna öfverlåtas på tronarfvingen utan något slags afsägelseakt. Allt som erfordrades vore, att han skulle bo i Buckinghampalatset, omgitver at samma ståt och utöfvande samma gästfrihet som drottningen sjelf. All den yttre pomp, hvarmed ro: yautn gör intryck på undersätarnes fantasi, skullc äter bli sedd i London; prinsen af Wales skulle hvad åliggandet att representera och uppträda offent: ligen beträffar, bli den verklige suveränen. De skulle ej dertill behöfvas några ökade anslag frå Ånationens sida, ty den del af hennes majestäts inkom. ster som skulle användas i Buckinghampalatset, ifal hon sjelf vore i stånd att hålla sitt hof der, skulle vara användbar till samma ändamål om hennes ho: hölles der å hennes vägnar af prinsen at Wales. Äm net är af den beskaffenhet, att det är kabinettet: skyldighet fästa suveränens uppmärksamhet derpå Det rör mycket nära hennes kronas, hennes värdig. hets intressen, och det kan ei betviflas att om hen.