Göteborgsposten – 22 juli 1871, sida 1

inpassade tvenne åtta å tio alnar långa stänger. Med detta verktyg, som har utseende af en stor ugnsraka med två skaft, försiggår nu arbetet sålunda, att en af arbetarne — hvilka varit från 3 till 7 allt efter svårigheterna — går in mellan stängerna, upplyfter skopan, bär henne ut på ett djup af å 11, alns vatten och der nedtrycker henne i gyttjan på botten. Gående baklänges och fortfarande hållande skopan nedtryckt åtföljer han henne till stranden, dit hon i stängerna drages af de öfriga arbetarne och ankommer, skopan nemligen, full af den orenlighet som samlat sig på botten. Så fortgår det oupphörligt. Undras just, om det kan gå så fort ändå! I en af de stora hufvudstadstidningarne lästes häromdagen följande notis: Nytt medel mot koleran. Från London skrifves: För närvarande gör en doktor Hutchinson uppseende härstädes. Han påstår sig hafva upptäckt ett ofelbart medel emot koleran och har verkligen också botat flere sjuka. Hans medel skall, såsom det försäkras, helt enkelt bestå deri, att han lägger collodium på magen och låter den sjuke intaga en stark dosis rom eller bränvin. Inom kort tid skola sjuka, hvilkas tillstånd ansågs hopplöst, derigenom hatva blifvit återställda. I England blir detta medel för öfrigt på mångfaldigt sätt användt, äfven då kolera icke är för handen, likväl då utan collodium. Häraf framgår först och främst att underkuren är, som Badinois i våra Bundsförvandter säger, ömsesidig och ej så litet besvärlig för hr underdoktorn sjelf. Först collodierar han nemligen sin egen mage och låter derpå den sjuke intaga en stark dosis rom eller bränvin. Men om nu d:r IIutchinson sjelf blir sjuk, hvem skall då få det ansvarstulla kallet att beläggas med collodium eller — detta är det vigtigaste — verkar collodiet måhända ej på någon annan estomac än d:r Hutchinsons egen? Vidare meddelas en häpen verld i notisens sista punkt, hvilken vi tagit oss friheten kursivera, den öfverraskande underrättelsen, att rom och bränvin i England användas, äfven då kolera icke är för handen. Kanske rakt utaf en smula konjak och whisky också? Collodium kommer naturligtvis aldrig i fråga, på sin höjd super man på fastande mage! Under några veckor bar ni, min nådigaste, hvars skarpa blick utan tvifvel genast skiljer en resande från en inföding, på gatorna, promenaderna o. s. v. måhända observerat en undersätsig man med ett kraftigt mejsladt hufvud, ots par ärliga, nordiska ögon och ett ståtligt skägg, någonting af en Ånordman från gamla tider. Det var Carl Bögh, Eriks broder, men ej blott broder till ett berömdt namn utan sjelf en konstnär af framstående rang. Ni erinrar er utan tvifvel hans Rät, hans präktiga, karakteristiska Svine-konklavfrån den stora utställningen 1869. Utställningen i Chalmersska slöjdskolan har trenne taflor at hans hand, af hvilka Elgjagten vid Hellefors och Småländskt landskap med kor, på ett glädjande sätt lägga i dagen att konstnären raskt brutit med den gröna skolan inom danska målarekonsten, för att närma sig den svenska naturuppfattning, som i Edv. Bergh har sin förnämste representant. Båda dessa taflor kunna räknas bland utställningens förnämsta stycken och skola, såsom behandlande rent svenska motiver, utan tvifvel ej sakna köpare på en svensk utställning. Den aktade konstnären, som genom sitt rättframma, okonstlade väsen härstädes förvärfvat sig många vänner, afreste i Onsdags med södra snälltåget härifrån. Efter arkomsten till Köpenhamn ämnade han omedelbart företaga en studieresa i Jyllands herrliga nejder. Samma dag i Onsdags på aftonen, gaf den ryska sångerskan Alerandrine Krutikos sin förut omnämnda konsert i Marstrands kyrka. Personer, som varit nog lyckliga att kunna bevista deasamma, omtala sångerskans röst, skola och föredrag i så entusiastiska ordalag, att man nästan kunde befara någon ötverdrift, om deras utsago ej vunnit den amplaste bekräftelse genom den redogörelse, som Marstrands tidning lemnar för konserten, hvilken redogörelse meddelas i dagens notisafdelning under rubriken Från Marstrand. Under sådana omständigheter torde man väl våga uttrycka den förhoppningen, att en så lofvande sångerska måtte låta äfven en större publik — Göteborgs — njuta af en talang, hvilken man förutspår en så lysande framtid. Musik och sång äro lifvets krydda, med sång vaggas det nyfödda barnet till sömn, vid det kallnade stoftet af en dyrbar anförvandt eller vän älskar sorgen ofta att uttrycka sig i toner... Så äfven i Tisdags, då en enkel men högtidlig ceremoni försiggick i det vackra grafkapellet på Nya kyrkogården, Med snälltåget samma afton anlände nemligen hit de dödliga qvarlefvorna af i hufvudstaden aflidne vinhandl. Edvard kKoch. Då liket der förut blifvit jordsästadt, återstod ingen religiös, af kyrkoritualen föreskrifven ceremoni, innan kistan skulle nedsänkas i grafvens kalla famn. Aktnipgen och vänskapen ville dock ej underlåta att bringa en sista hyllning åt en redlig medborgare, en trofast vän och ordensbroder. Då kistan, öfverhöljd med friska blommor, fått sin plats på tyska församlingens vackra likvagn och denna satt sig i rörelse, åtföljd af några vagnar inneslutande den aflidnes söner och närmaste anförvandter, slöt sig nemligen en lång file af vagnar till tåget. Det var medlemmar af Göta Par Brikoll, inom hvilket sällskap den aflidne i många år skött en framstående embetsmannabefattning — riddareskattmästarens — som nu önskade åtfölja honom på den sista färden. Vid framkomsten till kyrkogården infördes kistan i det