Göteborgsposten – 22 juli 1871, sida 1

D samma form, de båda förnämsta kyrkorna så der temligen lika hvarandra, endast med den skillnaden att Gustafva är något korpulentare än Christina, en hedersam matrona bredvid en smalaxlad guvernant, och husen likna, enligt hr Richard Gustafssons snillrika definition, en rad lika stora kassakistor uppställda bredvid hvarandra. Här om någonsin är det derföre nödvändigt attigatornasinamn finnas tydligt angifva vid hvarje hörn, eljest står främlingen der lika handsallen som Theseus skulle stått i labyrinten, om han ej haft den sköna Ariadnes välsignade trådnystan i västfickan. Vidare veta vi, eller åtminstone hoppas, alla, att vår stad innan kort skall vara öfverfylld af resande. En tillbörlig artighet mot dessa, hvilkas medförda stora eller små kapitaler i ej ringa mån skola komma oss göteborgare till godo, kräfver då, att vi icke låta dem springa omkring från gathörn till gathörn för att få reda på gatans namn. Ty det förhåller sig verkligen så, att på rätt många ställen, särdeles på nybygda eller nymålade hörnhus, ettdera alldeles icke finnes någon namnplåt eller också är den af limeller oljefärg så nedsmetad, att gatans namn är fullkomligt omöjligt att dechiffrera. På andra ställen äro plåtarne af ålder och fukt så skröpliga vordna, att inskriften förbytts från hvitt på svart till svart på svart och derigenom blifvit, äfven tör infödingarne, lika mystisk och oläslig som sanskrit för en Hisingsbonde. Vi föreställa oss att vederbörande, uppmärksamgjorda på ett missförhållande så stridande mot den goda ordning, för hvilken Göteborg så ofta blifvit prisadt, genast — ty eljest blir det för sent — skola skynda att detsamma afhjelpa. Några pytsar hvit och svart färg bör väl det stolta Göteborg kunna kosta på sig, hellre än att låta tusentals hyggliga resande löpa med limstången! Och så skulle man kanske på samma gång här och der kunna företaga en liten korrekturläsning. Att på enskilda personers skyltar förekomma språkoch staffel är redan ledsamt nog, men torde ej gerna kunna förekommas utan att, som i åtskilliga af utlandets större städer, polismakten utöfvar en vaksam skyltcensur, men då det är fråga om sådane skyltar, som staden sjelf slår upp -— och sådane äro ju i sjelfva verket de ifrågavarande namnplåtarne — då har man sannerligen rättighet fordra, att inga löjligheter, inga vrängda framställningar till allmänhetens jörvillande, deri förekomma. Vi vilja framdraga ett enda exempel. X namnplåtarne till Korsyatan (i dagligt tal oftast benämnd Apoteksgatan) står på sina ställen Korssgatan, men på ännu flera Korsgatan, det långa s:et dock försedt med så många plankstryksartistiska kringelikrokar, att det nerifrån skådadt framstår som ett helt prydligt f, hvarigenom gatans namn för den oinvigde framstår som: Korfgatan, en benämning, som möjligen kunde vara på sin plats, så länge tit. Lobrensen hade sin charcuteributik vid sagde gata, men hvilken nu förefaller lika löjlig, som vilseledande. Korfgatan! Hvem i all verlden vill hetas bo vi Korfgatan? Vill emellertid staden nödvändigt ha en gata med detta namn, kunde det ju gå an att helt enkelt döpa om — Sillgatan. Att den förflutna veckan skulle bli regnig var ej svårt att förutspå — damerna veta nog, hvad det var för en vecka! Sara var nådig nog ändå, men gudbevars för Margaretha, maken till lipsill ha vi knappast skådat. Johanna var vacker och strålande som det höfves en namnsyster till Midsommarsdagen och af Magdalena, Emma och Christina vilja vi hoppas det bästa. Om Måndag börjas rötmånaden och då få vi väl ändtligen sommar på fullt allvar. Men då spela ej längre himlens vattenkällor renhållningsentreprenörer och då rekommenderas till ymnig begjutning från vattenledningen ej blott gator och rännstenar, utan äfven och i all synnerhet de kiosker, som till allmänhetens beqvämlighet fionas uppresta å våra gator och promenadplatser. Under landtbruksmötet komma utflykter utan tvifvel att företagas äfven åt Gamlestadshållet. Främlingar från alla Sveriges provinser, plus ett och annat hundradetal utländingar, skola då i vägstycket mellan Gamlestadsbron och Hospitalskyrkan få tillfälle beundra en präktig profbit på kunglig svensk hästbensoch vagusaxel-bräckande allmän landsväg. Engelholm bör bli stapelstad-, utropade häromdagen stadens tidning, alla (oj)) affärsmän på platsen önska att så måtte ske med det första. Straxt deretter yttrar tidningen lika naivt som blygsamt: SdadsJåla hafva vi hört en och annan kalla denna stad, troligen(?) derföre; att den icke är stor med afseende på folkmängden. Sverige räknar dock 34 städer, hvilka äro mindre än Engelholm o. s. v. Det kan nu alldeles icke falla oss in att missunna Engelholm stapelstadstiteln, allrahelst som den komite, stadsfullmäktige derstädes nedsatte för att utreda frågan, i handelns och välståndets intresse på det lifligaste förordat densamma, vi fråga endast: IIvad skola AÄlingsåsarne säga: Alingsås som har 117 invånare mer än Engelholm, Alingsås som fått ett eget Götiskt Förbund (Hillemend, så det låter!) och vid hvars rådstufvurätt i Måndags handlades ett ordentligt sjörättsmål, Alingsås gör bestämdt också anspråk på att så bli stapelstad! Mycket gerna, bli stapelstäder allihop, go vänner, Skeninge, Nora, Grenna och Hjo... Nehej! Apropos, i Borås har man nu fått någonting riktigt märkvärdigt att titta på. Ni. CQAS....... W O 2 — 0O—0 M — — — — — — — — —— pm Må — c n