Göteborgsposten – 21 juli 1871, sida 2

denna grund byggde han den yrkesmannabildning, som skulle bereda dem deras utkomst i verlden, och äfven härutinnan lyckades han, ty af alla dessa söner har blifvit välbergade, aktade och ansedda män. Vi gilla visserligen ej principielt ett sådant föräldramaktens ingripande som här skedde, ty några at dessa söner skulle med sin förmåga kunnat få en ännu vidsträcktare verkningskrets i det allmännas tjenst än som nu blifvit dem beskärd. Vi anföra också detta exempel endast för att visa den makt, som föräldrar gemenligen ega att gifva sina söner en viss riktning. Men hvad vi deremot aldrig nog varmt kunna lägga på föräldrars och målsmäns hjertan är att tidigt vänja sina söners håg åt det egentliga kroppsarbetet, då dessa sakna den högre begåfning, som låter förutse en större framgång på studiebanan. Men må man bärvid för de ungas skull akta sig att taga detta som sista resursen, sedan man med alla möjliga medel sökt att få fram dem på den lärda vägen, ty detta skall från första ögonblicket nedsätta kroppsarbetet och följaktligen dem sjelfva i deras egna ögon. Nej, må man tvärtom från deras tidigaste barndom lära dem att akta arbetet och arbetaren samt visa dem att dennes lif i sin undangömdhet, i sitt mindre ansvar, i sina mindre anspråk har långt färre skuggsidor än tjenstemannens. Barnets sinne är böjligt, och förståndiga och gudfruktiga föräldrar skola utan svårighet lära ett sådant barn att taga kroppsarbetet som en helt naturlig sak. Huru rent af atundsvärdt skulle ej mången gång deras öde bli, om töräldrar i stället för att bortkasta tusentals rdr på misslyckade försök att med våld vilja drifva fram dem på läsvägen insatte dessa summor i lifränteförsäkringsanstalter och sparbanker, hvarigenom de dels voro tillförsäkrade om en liten pension på ålderdomen och dels hade ett litet förlagskapital, som genast kunde sätta den unge handtverksmästaren eller näringsidkaren i annan väg på goda fötter, då arbetarsonen vanligen sår börja med skuld. Att en sådan reform ej kommer att gå fort är naturligt. Inrotade fördomar, traditionel fåfänga, missförstådd ömhet emot de unga komma att till en början lägga stora hinder i vägen för genomförandet af denna förändring, hvari dock enda botemedlet mot en stor del af tidens sketheter ligger, mot den blodkongestion åt hufvudet, hvaraf samhällskroppen lider. Men här som annorstädes böra vi hoppas på ideernas inneboende makt, på en la force des choses, som af intet slutligen kan motstås. För att möjliggöra en sådan förändring måste dock vårt skolväsende ombildas, skolor skapas som bibringa de unga den medbergerliga bildningens nödvändigaste elementer, på det att de i första rummet måtte danas till dugliga menniskor. På dessa skolor borde kroppsarbetet inympas, hvarigenom de tekniska anlagen kunna uppletas och fördornarne mot kroppsarbetet så småningom undanrödjas. På så sätt, men också endast så, skall den sjuka, förtvinande samhällskroppen genom en frisk och naturlig blodcirkulation gå emot en bättre tid af ny kraft och inre pånyttfödelse. RR