Göteborgsposten – 21 juli 1871, sida 2

kTOMm, HIl-II MäTILIU Unnlan, enRCITU HCIIHIAn, IngenlOoT II. A. Abelin, alla fr. Stockholm. Våra söners framtid. II. Begäret efter samhällets äreställen eller ätminstone efter umgänge med dess högre klasser är det som föranledt de högre läroverkens öfverbefolkning?. våra mossar och myror vänta blott på odlarens möda för att lemna gyllne skördar; våra berg på bergsmannens slägga för att upplåta sin skrinlagda rikedom. Almqvist. Samtidigt med elementarläroverkens årsexamina hafva maturitetsexamina blifva aflagda. Äfven dessa gifva anledningar till betraktelser af nog allvarsam art. Visserligen har man för ögonblicket hänförts af de ungas glädje, ty den är smittsam. Med deltagande har man följt dessa glädjedruckna skaror, som under sitt jublande sjungom studentens lyckliga dar tågat genom våra stiftstäders gator med en fröjd som skulle de velat taga både jord och himmel i famn, på samma gång som vi gamle med en tår i ögonvrån förts tillbaka till den tid, då glädjens dagg låg på lifvet qvar Men från stundens lust ryckas vi åter till verkligheten af en röst, som sträft hviskar: glädjesången skall bytas i sorgesång; för de flesta af dessa har lifvet ej annat än umbäranden, förödmjukelser och tärande bekymmer. Vi komma till oss sjelfva och bredvid oss står erfarenheten meningsfullt pekande tillbaka på den tid vi sjelfva tillryggalagt. Gerna skulle vi önska att kunna förespå dessa unga en annan framtid, men då man besinnar, att de med ett antal af mer än 600 snart skola öka trängseln på den redan förut uppfyllda embetsmannabanan, då måste man, ehuru ovilligt, lyssna till denna röst. Hade genom deras uppfostran det rent menskliga blifvit hos dem utveckladt, hade de genom denna kunnat genomträngas af en enda stor id, då vore de mindre att beklaga. Hängifna för denna, skulle deras missräkningar på utkomst, oberoende och utmärkelser kännas mindre bittra, och de skulle måhända icke blott med undergifvenhet utan äfven med glädtigt mod underkasta sig sitt öde i medvetandet af att genom ett samvetsgrannt upptyllande af sina pligter äfven i sin mån ha bidragit till det stora kulturarbetets framåtskridande. Huru få äro dock så utrustade! Med ett tomt hufvud och ännu tommare hjerta samt uppblåsta af lärdomshögfärd, medföra de flesta från sin studietid ej annat än en hög tanka om sig sjelfva, parad med stora anspråk. För att visa i hvilken ringa mån dessa i allmänhet skola komma att tillfredsställas må det tillåtas oss anföra en statistik, hvars sorgliga fakta vi aldrig nog mycket kunna lägga på de ungas, men isynnerhet på deras föräldrars bjertan, alldenstund det väl äro de,som i de allra flesta fall gifva de unga sin riktning. Den är uppgjord af en man, som fick det infallet att samla sådana materialier för att enligt probabilitetsläran kunna uträkna, hvar han sjelf en gång skulle hamna. Den? låter så här: — Under år 1834 blefvo 17 inskrifne i justitierevisionen. Dessa hade år 1855, således på 21:a året efter deras inskrifning, haft följande öden. En hade gått ur tjenst och blifvit litteratör; en hade blifvit aktör och derefter försvunnit; en hade blifvit kammarherre och gått hofvägen; en blef possessionat utan befordran; fem hade försvunnit, utan att författaren kunde få reda på hvart de tagit vägen; en hann till kopist och blef borgmästare; tre huuno till ordinarie notarier; en till vice notarie, en till vice häradshöfding, en till auditör, en enda hade hunnit till ordinarie häradshöfding. Ea enda hade således efter 21 år vunnit befordran till berglig syssla, ty borgmästaren blef det genom val, och ej på grund af tjenstgöring. Under år 1835 blefvo 33 inskrifne i justitierevisionen. År 1855, eller på 20:e året, hade 7 af dessa försvunnit, utan att författaren kände hvart de tagit vägen; 3 voro döde, en deraf som kopist och en som kanslist; 2 hade blifvit vansinnige, 2 blifvit possessionater, 3 voro ännu vice notarier. d. v. s. ingen