Göteborgsposten – 21 juli 1871, sida 2

ivr av de icke ville underkasta sig den nya dogmen; men undervisningsministern har för hvarje gång underkänt biskopens dom och förklarat, att lärarne endast stode under regeringens myndighet. Ett nytt dylikt fall har inträffat, i det biskopen af Ermland (Ostpreussen) förbjudit en religionslärare Wollmann att meddela undervisning i religion, derför att han icke ville följa kyrkans nya lära, och då detta ej halp, utan blott framkallade en allvarlig protest från lärarnes sida, blef han bannlyst. Men under tiden hade kyrkooch undervisningsministern Mähler blandat sig i saken och i en skrifvelse till biskopen icke allenast förnekat hans rätt att afsätta en religionslärare, utan äfven hänvisat derpå, att denne lärde detsamma nu som före d. 18 Juli 1870, d. v. s. före ofelbarhetsdogmens kungörande; det var således icke han, som svek kyrkans lära, utan kyrkan som införde något nytt. Denna skrifvelse skall, efter hvad det säges, icke allenast uttala Miihlers personliga åsigt, utan vara affattad i samråd med hela den öfriga ministåren, och man påstår nu, att den preussiska regeringen öfvervägt frågan, huruvida den katolska kyrkan med en ofelbar påfve icke är en helt annan kyrka än den som i författningen af landets lagar tillförsäkrats frioch rättigheter. Inrikesministern grefve Eulenburg har nyss varit i Ems hos kejsar Wilhelm, med hvilken han förbandlat avgående de vidare följderna af ministerens ofvan nämnda uppfattning af statens ställning till de katolska anhängarne af påfvens ofelbarhet. Rörande de beslut, till hvilka man skall ha kommit, lemnar den officiösa Spen. Zeit. följande meddelande: Det bestående förhållandet mellan stat och kyrka i allmänhet skall underkastas en laglig revision, eftersom den romersk-katolska kyrka, åt hvilken den preussiska författningen gifver omfattande garantier för sjelfständighet, upphört att existera. Det har framhållits, att kyrkan ej är någon död kropp, utan en lefvsnde organism, som är i stånd till utveckling. Det är icke statens sak att underkasta det berättigade i denna nya utveckling en pröfning, men väl att pröfva, huru vida denna utveckling är sådan, att den förändrar de bestående, lagligt fastställda förhållandena mellan stat och kyrka. En revision är derför att vänta. Det skall bli af stort intresse att följa utvecklingen af denna kamp, hvilken lätt kan tvinga den preussiska regeringen till att, huru motvillig kejsar Wilhelm än visar sig i afseende på denna tanke, upprätta, efter mönstret af den forna och, såsom vi hoppas, snart åter uppståndande gallikanska, en sjelfständig tysk-katolsk nationalkyrka. ÅÄfven på det politiska området rör sig denna kamp emellan de klerikala, ultramonmontanerna och regeringen, och har der bragts till den yttersta punkten af spänning. Den ultramontana centrumsfraktionen har i sitt organ Germaxnia redan hotat den ryska riksregeringen med att vilja öppet ställa sig på samma sida som Tysklands uppenbara fiender. Må man icke vid Wilhemsstrasse i Berlin göra sig några bedrägliga föreställningar!, säger nämnda blad. Om man öppnar kampen på detta område, skall det icke vara tändnålseller Werdergevären, som framkalla en snabb seger; men skall snarare frammana ett motstånd, som man under sakernas närvarande ställning skulle ha all anledning att undvika. Katolikerna skola visserligen icke tillgripa revolutionen, men man skall i samma grad som man kränker katolikerna minska motståndskraften mot den makt, som skall begagna sig af den förlägenhet, i hvilken man blindt kastat sig. Och i detta fall måste det till Tysklands olycka endast alltför snart visa sig, att det är osant, när man säger, att det tyska riket är starkare uppbyggdt än någonsin. Till svar på dessa ultramontanernas förhäfvelser vilja de liberala föreslå såväl införandet af det obligatoriska civiläktenskapet i Tyskland som skolans skiljande ifrån presternas inspektion samt ställande under fackmän, d. v. 8. lärare och pedagoger. Man bör kunna hoppas, att kampen för religionsfriheten och inskränkandet af kyrkans borgerliga makt skall bli förd med den kraft, att ej allenast den ultramontana katolicismen, utan äfven den ökända berlinska geheimeråds-lutheranismen bli nedbrutna af en rensande reformationsvind, hvilken uppbär tidens ider och ej söndrar utan förenar landets innebyggare. Men för detta måls ernående är en förutgående inre kamp nödvändig. Och det är väl möjligt, att de preussiska statsmännen vilja undvika en sådan, för att dels icke försvaga landets motståndskraft, dels icke försvåra dess tillämnade nya gränsarronderingar. Att det neml. ännu icke är slut med dessa, visas af följande anekdot, som, sann eller icke, är i någon mån betecknande: Då farst Bismarck d. 22 Maj for genom Thäringen, blef han på ett entusiastiskt satt mottagen å bangården i Apolda af stadens representanter och befolkningens massa. Sedan han tackat för hyllningen, framträdde dottren till en dervarande fabriksegare med en blombukett i handen till Bismarcks vagn, lemnade