Göteborgsposten – 21 juli 1871, sida 1

derom att ju förr den slynan packar sig ur huset desto bättre är det. — Justo Ciel! utropade mrs Cartaret, i det hon slog ihop sina händer, detta är ju omöjligt. Min goda Rouse ni måste ha misstagit er. Huru! denna lugna flicka? Era ögon måste ha bedragit er. Min son, ack! ja, kansko han — den dåraktige gossen — — Jag vill ej säga något vanvördigt om mr Lowndes, ty jag tror att det är mera den slynans fel än hans; men om ni ej skickar henne härifrån genast, vill jag ej ansvara för följderna, det är alltsammans. Om mr Lowndes är dåraktig, min fru, som ni säger, så mycket värre — han är då så mycket lättare att locka. Så ha vi desutom mr Dapper. Jag förstår ej hvad karlarne finna värdt att beundra hos dender flickan, men hon har äfven gjort hofmästaren galen. Hon är en riktig krokodil, min fru; ingenting har varit sig likt här i huset sedan hon kom hit. Och att tänka sig att mr Lowndes begagnat ett sådant språk mot mig, som hade honom i mitt knä då han var åtta är gammal — allt för denna varelses skull! — Min bästa Rouse! började mrs Cartaret i det hon kastade sig tillbaka i sängen och drog täcket till hälften öfver hufvudet liksom för att utestänga det obehagliga ämnet; min bästa Rouse, det är mycket ledsamt att jag aldrig skall kunna ha en kammarjungfru i tre månader utan att någonting obehagligt skall hända för hennes skull. Det är bra elakt af Lowndes, flickan passade mig så väl. Det är skamligt! Om han blott ville gifta sig och bli rangerad karl! Men han skall göra det, jag vill det. Ack,